Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg taggade med jobb

Tillbaka till bloggens startsida

Lurar och lurad

Hej.

Dagsformen är tyvärr snäppet sämre än igår. Detta pga att jag inte kunnat sova mer än ett par timmar under natten och är riktigt sliten. Sömn för mig är A och O då det är den största energikällaren just nu. Påstår absolut inte att man kan leva bara på sömn utan givetvis även energi i form av kolhydrater, fett och protein också! Men att ligga vaken om nätterna trots att jag är trött som aldrig förr är inte bara påfrestande fysiskt på det sättet att kroppen inte hinner hämta andan, utan även för psyket. Tankarna bara mal och mal. Det tycks inte finnas någon hejd på tankeverksamheten, det bara flyger iväg, gör mig yr och matt. Det är tyvärr inte så att jag ligger och peppar mig själv med komplimanger om nätterna, nä, rtankemönstret är ständigt det samma; mat, mat och åter mat. Jag ratar mig själv över vad dagens matintag varit, jag räknar och dividerar på hur många kcal jag fått i mig, jag analyserar varenda liten smula som under dygnets timmar hamnat i min mage, jag spekulerar i vart allt fett lagt sig på min kropp; ligger det på magen, låren, rumpan eller på samtliga ställen. Jag tänker även på mat i alla dess former, fantiserar om hur jag njuter av en på se godis, tar ett stort bett på en varm toast, äter en hamburgare, köttfärslimpa, sås, gröt, nybakat bröd, kanelbulle, chokladboll, dammsugare, en saftig bit kött, pizza, en tallrik flingor, omelett, ja mat i alla dess former. Fantiserar om mat jag aldrig tidigare känt sug efter som korv med bröd, stuvade makaroner eller köttbullar och mos. Kroppen fullständigt skriker efter föda och näring. Jag låter salivet rinna och föreställer mig själv tillfredställas av en festmåltid där alla världens rätter är uppdukade på ett milslångt bord. När jag till slut faller i sömn blir det hela till en mardröm där jag ser mig själv smaka av allt, äta, bli mätt och tjock. Jag vaknar med ett ryck och letar efter hunger känslor. De känslor som bara måste finas där för att övertyga mig om att det bara var en dröm och inte verklighet, att jag inte har ätit. Tankarna skenar åter iväg på mat, jag slumrar till, vaknar med ett ryck och det hela börjar om igen, igen och igen. Ända till klockan ringer på morgonen och det är dags att dra sina tunga ben ur sängen och åka iväg till jobbet.

Här känner jag mig normal, frisk. Jag kan skingra tankarna och fokusera på mina arbetsuppgifter. Det är helt underbart! På jobbet är jag inte en rädd, utmärglad själ med anorexia, nej här är jag "fri". Jag är frisk.

Så ringer U från mottagningen och säger att det finns ett rum ledigt på sjukhuset i Borås, hon har pratat med Östra och dem samtycker i det att jag borde ligga inne tills jag får en plats på Östra. "Där finns det möjlighet till den medicinering du behöver just nu och där kan du stabilisera vikten", säger U till stängda öron. Jag jobbar, hallå, jag är fri nu, låt mig vara. Snälla, påmin mig inte.

Men så slog det mig plötsligt: vem försöker jag lura? Bara för att jag är på jobbet är allt inte bra. Jag skjuter det bara åt sidan, men det finns ju där hela tiden, som en skugga jag för stunden inte noterar.

Eller är det anorexian som lurar mig? Jag vet inte. Jag är vilsen, borttappad i ingenmansland.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förlamad av ångest

Hejsan alla fina.

Idag känns det som att jag lever igen. Det känns som att jag vaknat upp ur flera dagars koma eller en förlamning. Jag har aldrog, aldrig upplevt en ångest som denna! Det har varit hemskt. Om ni visste hur jag beundrar er som lyckats ta er ur, bemästrat denna fölamande ångest! Ni är för tillfället mina Gudar!

Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har skakat och med nett och jämt tagit mig igenom de senaste dagarna. I fredags kändes det som om läkaren gav mig en dödsdom. Jag blev rädd och insåg att det inte längre handlar om att VILJA bli frisk, det handlar om att äta för att överleva. Min kropp är i uselt skick och mina ben vill knappt bära mig. Jag är så svag att jag skakar i hela kroppen. Att gå upp för två trappor ger mig kramp i musklerna pga mitt dåliga kaliumvärde. Hjärtat rusar iväg om nätterna och den lilla sömn jag lyckas få vet jag inte om jag kommer vakna upp ur. Jag har tänkt på vad läkaren sagt om risken för brenbrott och inreblödningar. Jag har tänkt på att hon gett mig ett år till att leva i detta skick. Jag har tänkt att jag MÅSTE äta, jag MÅSTE äta, det handlar om livet. Är det verkligen värt att dö pga ångesten? Nej, givetvis inte! Jag ska ta mig igenom detta och jag kommer att bli frisk. Min kropp kommer inte att återhämta sig helt, men den kommer hjärtat kommer att orka slå, om än några år färre än innan jag hamnade i svält. Att jag försatt mig i detta tillstånd är något jag kommer få ångra resten av mitt liv. Risken att jag aldrig kommer att kunna få barn finns, mitt skelett kommer alltid att vara skört, mitt hjärta kommer vara ömtåligt efter det låga kaliumvärdet och en lunginflammation kommer kanske för mig vara livshotande. Men varje timme kommer inte att vara en fråga om liv eller död, vare sig fysiskt eller psykiskt. Just nu är det det. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagarna. Men som jag skrev så har jag idag vaknat till liv igen. De senaste dagarna har jag kämpat för att orka stå upp, orka ta mig igenom måltiderna och för att överleva ångesten.

Det går verkligen inte att på något vis beskriva den panik som drabbar mig när jag sväljer en tugga mat (äpple, hamburgare, gurka eller vad det än må vara). Det kommer en flodvåg av känslor som säger att jag gör något hemskt, begår ett brott med döden som straff (trots att det är helt tvärt om; äter jag inte så dör jag), jag blir förlamad av ångesten. Ska jag skrika, ska jag springa, ska jag kasta tallriken i väggen eller VAD, VAD, VAD ska jag ta mig till????!!!!!! Att förnuften ska få yttra sig det minsta tycks i dessa lägen vara omöjligt. Men det finns där någonstans i bakhuvudet. Jag vet att det finns kvar. Just nu är det bara så litet, litet och det pratar tyst som en mus. Kan det inte bara bli tuffare, vråla och överrösta det sjuka? Jodå, visst gör det det ibland. Jag tar mig igenom måltiderna trots att ångesten är oundviklig. Och idag (tack tack tack) är det bättre.

Jag har inte kunnat förmå mig att skriva något på bloggen. Jag har känt mig så svag, så kass. Det enda jag vill är ju att berätta om mina framsteg och motivera er andra. Grejen är inte att min egna motivation tryter, nejdå, den finns där. Även den starkare än någonsin. Antar att det är en utav anledningarna till att ångesten har ökat vid måltiderna. Jag menar Ana gör ju sitt yttersta för att få mig att inte äta, få mig fortsätta svälta tils jag ligger i graven.

Att jag inte ligger inne på sjukhus med sond i denna stund är tackvare Johan, tack Johan. Hans stöd och löfte att hålla koll på mig. Löjligt, eller hur; att behöva ha barnvakt. Att han står ut är inte annat än beundransvärt. Mina föräldrar är även dem att otroligt stort stöd. Stackarna uttrycker sig vara helt maktlösa och även dem livrädda. Jag måste skynda mig att bli bra nu. Annars kommer allt gå förlorat, allt.

Igår bestämde jag mig för att tacka ja till nästa bedömningssamtal och lägga in mig om jag får lov att behålla mina jobb. Jag börjar inse att denna kamp är för tuff även för super Alex. Jag känner mig inte oslagbar längre. Kanske har jag för första gången i mitt liv hittat min överman; den elaka sidan av mig själv! Ska det onda övervinna det goda? Absolut inte. Även denna tragedi ska få ett lyckligt slut. Vänta bara ska ni få se. Det finns så mycket att leva för och lusten har återfunnit sin rätt inom mig idag. Nu är jag tillbaka i fighten!

Fyskoll, läkarbesök och samtal 7/1

Ja, i förmiddags bar det av till mottagningen för att kolla läget och få en bedömning av läkare.

Veckans mål var ju att ha gått upp i vikt sedan besöket innan jul. Vikten var den samma. Känns kass.

Läkaren som följt min sjukdomstid under de senaste året och som jag träffat vid flera tillfällen tidigare var inte lika trevlig som hon brukar. Idag var hon upprörd och arg på mig. Hon tyckte att jag var fruktansvärt oansvarsfull som låtit det gå så här långt. Sist jag såg henne blev jag inlagd och då var min hällsa bättre än idag. Hon ville lägga in mig, sjukskriva mig och helst ge mig en ordentlig örfil tror jag. Shit, hon skällde verkligen ut mig efter noter. Jag satt där kall och tänkte att det inte spelar någon roll hur mycket du hotar, hur många gånger du säger att jag bara har max ett år kvar att leva i det tillstånd jag är nu, att mitt hjärta snart slutar slå, att mitt blod inte längre kan koagulera och jag kommer förblöda om jag halkar ute, att jag nu varit undernärd under så lång tid att jag kommer få men för livet, att jag aldrig kommer kunna få barn, att jag är som 75 i skelettet, att min förbränning inte funkar längre, att jag har skitkass immunförsvar pga de vita blodkropparnas värde osv osv. Jag tänkte att hon pratar om någon annan, hon berättar för mig hur det kan vara om man är sjuk i anorexia och väger alldeles för lite. Men, hallå, det handlar inte om MIG. Jag mår inte så dåligt. Visst håller jag på att svimma ibland, visst rusar hjärtat iväg och visst skakar mina muskler, men SÅ dåligt mår jag inte, jag är absolut inte DÖDSSJUK.

"Du kan hota så mycket du vill. Det är inte dina hot som kommer göra mig frisk, det är det faktum att jag faktiskt bestämt mig nu. Betstämt mig på riktigt och det finns inget som kan hindra mig. Jag ska övervinna den där ångesten", tänkte jag just som hon bad mig och Johan komma och kolla på dataskärmen. Där hade hon ett diagram över mina blodvärden under det senaste året. Det lyste rött lite här och där och vänta... jag vet ju vad det innebär att låga kaliumvärden och låga... och låga... och låga... aj, det såg INTE bra ut. Min kropp är mer levande än död. Hon visade, förklarade och varnade. Herregud, det är på riktigt, hon hotar inte bara. Mitt blod kan inte längre koagulera som det ska. Jag får egentligen inte ens träffa mina småsyskon för att jag då kan reskera att bli sjuk pga mitt dåliga immunförsvar och att bli sjuk i mitt hälsotillstånd kan innebära....d....ö...

Idag blev jag rädd, rädd på riktigt. Har aldrig tagit min hälsa på allvar. Nu handlar edt inte om att jag funnit viljan, att jag vill bli bra och kommer slåss för det. Nu handlar det om att jag MÅSTE bli bra nu. Genast på sekunden. För varje minut jag fortsätter plåga min kropp gör jag livet en timme kortare. Fatta, ett år kvar att leva?! Hjälp!

Hade verkligen inte tänk att skriva hur det gått idag, men vill bara avskräcka alla er som tror att man kan leva ett liv i undervikt och med en ätstörning. Det handlar inte bara om det psykiska, det handlar även om kroppen. Din kropp klarar inte av att vara underviktig. Väljer du att stanna i det sjuka så finns det bara ett slut och det är INTE lyckligt.

För mig finns det från och med idag inget alternativ. Jag väljer mellan livet och döden. Jag har inte hälsa till att inte bli bra, till att dra ut på det, till att göra det i min egna takt. Blir jag inte snabbt bättre dör jag.

Kan du se förändringarna kan du också se dina framsteg!

Vissa dagar känner jag mig som en slavarbetare som gör allt annat än vad jag själv vill. Känner mig driven av piskslag och helt slut när jag på kvällen frusen kryper under täcket och inte kan göra annat än att hoppas på att det bara dröjer ett par timmar innan jag faller in i min oroliga sömn.

Dagar som dessa är fruktansvärt tunga och i stort sätt mer meningslösa än på något sätt till nytta. En dag som en slavarbetare är det anorexian som håller i piskan och driver mig till ofrivilligt arbete. I slutet av dagen infinner sig en otroligt sorgsen känsla hos mig; jag har slösat ytterliggare en dag av mitt liv. Om det bara gick att rymma från fånglägret, om det bara gick att fly. Flykten är redan planlagd och planerades att värkställas för länge sedan. Varför den går i spillor och inte håller hela vägen kan jag inte svara på. Antar att staketet är högre än vad jag trott, att vakterna är fler än jag beräknat och att vägen till friheten är så mycket längre än jag kunnat föreställa mig.

MEN, jag har uppgjort en plan. Den finns och ska bara kunna genomföras. Ibland tycks jag glömma att en flykt, en väg ut finns nedskriven och att detta faktiskt förändrar situationen från den den var för ett år sedan avsevärt; jag har kommit någonvart, jag är inte nyligen tillfångatagen utan jag har nu nog med kunskap om hur fånglägret är uppbyggt att jag kunnat planlägga en flykt. Det är detta som vissa dagar kan vara svårt att se. Men kan man bara se förändringarna man har gjort, kan man även se framstegen. Och kan man se framstegen finner man nytt hopp och ny kraft att fortsätta kampen.

Så dagar då hoppet tryter; fösrök att se på de förändringar som skett. Jag är säker på att det skett till det bättre och att du med detta kan känna dig stolt. Och med lite funnet självförtroende blir det så mycket lättare att hitta glöden på nytt.

Hur ska du kunna se dina förändringar då? Jo, med en tillbakablick över din "sjuka" tid. Visst kan det tyckas betyngande, men det finns där, det är ditt bagagde och ditt förflutna som du tyvärr kommer minnas vare sig du vill eller ej. Men bara för att det är jobbiga minnen innebär det inte att du inte kan dra dem till nytta. Så gör en tillbakablick och tänk positivt.

En tillbakablick på den anorektiska delen av 2010:

Januari:

Nyligen hemkommen från Östra sjukhuset och vikten närmade sig min normalvikt. Vägde då 55 kg. Mitt mående var inte på topp. Fysiskt var jag friskare än på länge, men det enda jag kunde tänka på var att gå ner i vikt igen - jag planerade för en viktnedgång. Min lägstavikt hade då varit 45 kg och dit skulle jag igen, fort. Men inte lägre, nä, väger man 45 kg och är 1.70 så är man smal, det var jag och de sjuka tankarna överens om. Var fortfarande sjukskriven och hade inget jobb att gå tillbaka till. Detta var till en stor sorg. Jag och Johan började träffas mer och snart var vi på nytt tillsammans. Relationen med mina föräldrar blev bättre när jag flyttade in hos Johan. Vikten började sjunka.

Februari:

Nu började jag gömma mig, nu var det jag och Ana som hängde igen. Hon flyttade in och var till en början välkommen. Ville inte såra mina föräldrar genom att visa att jag återigen gick ner i vikt, men anorexians röst var starkare. Det enda som betydde något var att gå ner i vikt igen. Min rumpa skulle på nytt försvinna, mina bröst som återigen fyllde en bh skulle återgå till hängande lappar, mina muskler skulle bli svaga, min mage skulle vara insjunken och mina kinder skulle bli försjunkna. Hålor under ögonen skulle välkomnas tillbaka, armarna skulle bli barnsligt tunna, höfterna skulle bli sylvassa och hungern skulle vara ständigt närvarande. Hur kunde jag vilja tillbaka till detta? Men dagarna planerades in i minsta detalj och varge morgon var en plåga, varje dag var torterande långa och nätterna blev sömnlösa på nytt. Men vikten rasade och jag hade åter kontroll över mitt matintag. Fick börja gå på besök hos läkare och den mottagning jag varit hos innan jag blev inlagd återupptig kontakten och de regelbundna besöken. Vikt, puls, blodtryck och blodvärden började åter kontrolleras. Jag hade på någon månad gått ner sex kilo och hade klarat av den dödliga (enligt anorexian) viktgränsen; 50 kg.

Mars:

Jag fick jobb och började jobba deltid. Våren närmade sig långsamt och allt kändes på något vis enklare. Min djupa depression försvann och jag kunde nu bli mer social. Nej, min vikt blev inte bättre. Jag blev allt magrare, men den där tunga tiden då hunger är en plåga och man måste vara fruktansvärt sträng mot sig själv. Den tiden då frestelser fortfarande finns, hetsätningstillfället som uppkommer efter en veckas svält (utan att spy, jag bara åt stora mängder) var förbi. Jag hade funnit balans mellan varadagen och sjukdomen. Det är nu man blir fast på riktigt. Kroppen har liksom accepterat en undervikt och svälttillståndet. Det friska har gett upp och den sjuka delen av dig känner glädje över sin seger. Alla runt omkring började bli oroliga över hur lite jag åt och hur smal jag på nytt hade blivit. Kläderna hängde och min vikt var lägre än vad den var innan jag lades in, ja tom mycket lägre. Men jag spelade teater; allt var bra, jag var lycklig. Jag jobbade allt mer och började ställa in besöken på mottagningen. Min vikt var nu 44 kg; lägre än någonsin!

April:

Alla hotelser hade avtagit och trots att jag var under den målvikt (lägstavikt) jag satt upp var jag inte nöjd. Anprexian hade ju flyttat in på heltid och planerna om att bli "frisk" efter att jag bantat ner mig till en lägre vikt än någonsin sprack. Men livet var helt okej. Det började bli varmare ute och den plågsamma frusenheten avtog. Vårkänslorna kom och allt bara rullade på. Vikten förblev oförändrad.

Maj:

samma vikt, pendlade max ett kilo upp eller ner. Var i ett tillstånd där jag kunde leva en del av livet. Inte på långa vägar fullt ut, men bråket med anorexian och min egna vilja och hungern hade ju lagt sig. Vikten rasade inte och jag gick regelbundet på mottagningen. Där började man tröttna på att ingen förändring skedde.

Juni:

Fortsatte att välja livet där man är mer åskådare än delaktig. Jobbade allt mer, nära 200%. Men det var sommar och sol. Semestern var planerad och jag kunde se fram emot visa saker. Trots detta kände jag mig vissa dagar otroligt olycklig. Ville jag leva så här? varför kunde jag inte bli frisk igen, det var ju et jag planerade; en rekordlågvikt skulle uppnås sedan skulle jag bara börja äta igen. Kunde jag gå ner till under 45 kg var jag duktig. Hon sa ju så, Ana. Men vad var det jag missade i avtalet? Förblev jag inte duktig även om jag gick upp igen? Jo, hon sa det ju. Började inse att jag var lurad. Insåg att det var riktigt illa när mina proverblev sämre, pulsen lägre och orken trydde. Vikt: runt 45 kg.

Juli:

Rusade förbi i ilande fart och hann inte tänka så mycket på anorexian mer än att jag ville bli frisk. Jobbade massor, massor, massor, Ja, nästan dygnet runt. Tyckte att det var skönt att slippa gräla med anorexian. Att bara låta dagarna rusa förbi och inte reflektera över livet. Mottagningen och omgivningen var oroliga för mig. Jag syntes inte till och på kvällarna ringde mina föräldrar för att kolla om jag överlevt dagen. Vikten: stabilt på 45 kg.

Augusti:

Kampen mellan mig och anorexian tog vid. Fortsatte jobba i samma höga tempo, flängde runt överallt mellan en massa olika jobb och visste inte vad jag ville. Ena timmen ville jag bara bli frisk och den andra ville jag gå ner lite till, bara lite till.

September:

Skrämmande lik augusti. Kunde inte förstå vart sommaren hade tagit vägen. Började lova nära och kära att NU, NU skulle jag bli bra. Läkaren skrev ut olika mediciner som jag lät bli att ta.

Oktober:

Nu hade jag bestämt mig. Hade under de senaste månaderna satt upp en målvikt som jag var tvungen att uppnå annars skulle jag bli inlagd. Det var farligt och skadligt för min kropp att vara undernärd under så lång tid. Tog mig i kragen och var fast besluten om att försöka bli bra på riktigt. Dagarna blev allt tyngre. Vikten: 44 kg.

November:

Alla krafter jag lagt på att bli bättre sög musten ur mig och PANG så kom ett bakslag istället för en förbättring som ju var meningesn. Vikten rasade och jag fick näringsdrycker, jag kontrollerades vid måltider, jag sjukskrevs och lades tillslut in pga att mitt tillstånd inte blev bättre. Vikten rasade till 42 kg och då jag inte låg på sjukhus som jag ju vägrade fick jag göra lakarbesök nästan dagligen. Mitt kaliumvärde var sådass lågt att hjärtat riskerade att stanna.

December:

Kampen har aldrig varit svårare. Bestämd att bli bra. Hotas ständigt att läggas in. Jag går upp, jag gick ner. Min kropp är slut, mitt hjärta svagt, mitt psyke bränt och näradöden upplevlser inträffade. Det blir ljusare, jag faller tillbaka. Man vill tvångsinlägga mig, tvångs sjukskriva mig och sondmata mig. Jag vägrar. Jag lovar att jag kan själv. Går ner till under 41 kg. En vändning kommer och det blir ljusare på nytt. det går framåt.

Jag ser förändringen tydligt nu. DÅ ville jag gå ner i vikt, jag välkomnade anorexian. Nu vill jag gå upp, jag vill så jäkla gärna blir bra. Jag kämpar och jag gör framsteg. Inställningen är en helt annan och viljan finns. Viljan som är grunden till allt!

Tjat från Östra

Nä, tjat ska jag väl inte kalla det. Men ibland känns det bara som att allt kring anorexian tycks bli tjatigt. Är med andra ord jäkligt trött på skiten!

Östra har vid två tillfällen ringgt idag. Vid det första frågade dem mig om jag kunde komma på bedömning på tisdag för att sedan läggas in på onsdag. Daaa!

Vid det andra ville dem träffa mig på onsdag och sedan ge mig möjligheten att fatta ett beslut om att ta platsen tills på måndag.

"Nej, jag vill inte", sa jag. Personen i andra änden luren blev tyst och fick efter mitt svar en helt annan ton på rösten. Kändes som att hon ansåg mig oförskämd och tänkte att haha skyll dig själv då. Vill du inte ha någon hjälp så fine!

Blir så kluven. För tänk om jag inte klarar det på egen hand. Visst är jag fast besluten om att göra det. Men tänk OM. Att läggas in nu funkar bara inte. Jag har ju fått jobb! Fatsa tider, fast lön och betald semseter!

Å, om ni bara visste hur jag oroar mig om nätterna. Kan inte sova. Tänker på allt jag ätit och har panikångest över detta. Funderar på hur mycket jag gått upp i vikt samtidigt som den andra delen av mig argumenterar emot och säger att jag vill bli frisk, frisk, frisk. Är så rädd över hur lång tid det kommer att ta. Är så skraj för vem jag blir... Är orolig över min nongalanta inställning till min dåliga hälsa. Är rädd!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg