Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg taggade med anorexia

Tillbaka till bloggens startsida

Snacka om "resefeber"!

Så här dagarna innan infinner sig en ordentlig känslostorm i min kropp. Ena delen av mig vill inte missa chansen att få hjälp och stöd med att byta riktning och sikta mot det friska. Medan den andra delen har fullständig panik och ärligt sörjer över att behöva vara på sjukhus i tre månader. Hallå, jag är ju rastlös bara jag är ledig EN dag hemma, en ynka dag.

Det går inte med ord att beskriva hur besviken jag är på mig själv vad gäller mitt misslyckande att på egen hand komma igång med ätandet. Jag önskar att alla bara hade kunnat tro på mig och ge mig en chans att bevisa att jag minsann kan. Nu när östra står för dörren är jag redo att göra allt för att slippa vara inlåst i 12 veckor. Det går inte att förklara varför jag just fått den där sista gnistan att bli frisk nu, men jag har den. Trots allt är det här hemma i vardagen som maten ska fungera och det är också här problemen som gör att jag svälter mig själv finns. Att bli inlagd och ha fullt stöd och sedan komma ut i den stora vida världen är tufft. Där inne funkar det, man har inget val. Den verkliga kampen startar först när man kommer ut och ska stå på egna ben.

Hade jag börjat äta här hemma hade jag även kunnat njuta av friskhetstecknena. Jag hade kunnat ta till vara på den energi maten gett mig och lägga den på familj, vänner och saker jag tycker om att göra. Det hade på sätt och vis varit så mycket enklare att fullfölja striden mot anorexian om man får ut något gott av det och kan se alla fördelar det medför.

Vet att min familj är helt desperata och gör vad som helst för att slippa oroa sig mer, slippa se mig försvinna och slippa hoppas på att jag ska bli bättre. Och jag vill inget annat än att bevisa för dem att jag kan bli frisk och bli gamla vanliga Alex igen. Jag har sårat dem tillräckligt nu. Men gud vad jag hade velat att dem skulle få vara delaktiga i min resa.

Jag har aldrig haft resefeber tidigare i mitt liv. Ska jag ut och resa och möta en utmaning har jag bara varit eggad och gett mig in i det. Denna gången är det annorlunda, jag har resefeber. Är sjukt nervös inför vad som komma skall. Att få en stunds sömn under nätterna kommer inte på frågan och att för en minut låta bli att tänka på Östra finns inte.

Välkomna att följa min kamp inne på ett bahandlingshem

Jag kommer så ofta jag kan skriva om hur dagarna går till på ett behandlingshem, vad jag gör för framsteg, vad jag tycker är jobbigast och hur jag tar mig igenom måltiderna.

Det kommer bli fruktansvärt tufft men jag tror att det kan vara nyttigt för er med en ätstörning att få se hur prrogrammet på ett behandlingshem är upplagt och att ni förhoppningsvis kan få stöd och hjälp av detta.

På måndag börjar det. Känslorna inför inläggningen är otroligt blandade. Ena stunden vill jag bara fly, skita i det och nästa stund är jag redo att hoppa och ge järnet. Det är väl bara naturligt att vara orolig inför något så livsavgörande. Jag menar det är nu eller aldrig!

Tillbaka till kampen mot ytan och ett liv utan anorexia

Hejsan.

Har under en lång tid varit "borta" och bloggandet har legat på hyllan.

Varför?

Anledningarna är många men den största och mest avgörande var att min blogg hade tappat syftet och var ingen blogg som gav stöd i världens kamp mot det ätstörda. Jag tog ett steg framåt och två bakåt i mitt tillfrisknande och kan inte då begära att ni som läsare ska se min blogg som en ärlig fight mot anorexia.

Varför har jag på nytt tagit upp bloggandet?

Jo, nu är jag så jäkla trött på detta. Min kropp säger att nu räcker det, jag orkar inte längre. Har med hjälp av familj, vänner och underbara arbetsgivare kommit till insikt att jag måste ta hjälp för att bli kvitt min oinbjudna gäst, jag klarar det inte på egen hand.

Hur känner jag för detta?

Jag har panik, ångest och vill bara sätta mig på nästa tåg och fly från allt.  Har blivit erbjuden en resa av min hemska hyresgäst. Hon säger att vi ska ut och resa, bara hon och jag. Hon lockar med att "semestern" innebär frihet, självständighet och stora möjligheter till att leva livet som jag vill. Jag? Nä, den niten går jag inte på. Du vill ta mig med på en resa där jag lever som DU vill och skulle jag följa med dig så skulle jag aldrig återvända hem igen, jag skulle dö. Jag är tillräckligt nära en kollaps i dagsläget och du styr redan alldles för mycket över mitt liv. Jag ska göra en resa, men inte enligt dina spelregler, utan efter mina. Resan ska jag återvända ifrån ensam. Någonstans under trippens gång kommer jag att göra mig av med dig, sorry Ana, sorry.

Ana är bra på att övertala. Stundvis känner jag mig fortfarande frestad att följa med på hennes resa. Den känns liksom trygg på något sätt. Där skulle jag resa i ett välkänt sällskap. Väljer jag den andra resan kastar jag mig ut i det okända och har ingen att luta mig tillbaka på. Men just nu hänger jag i en lina under ett flygplan. Antingen hänger jag kvar här och ser livet passera under mig eller så släpper jag taget, hoppar och landar i livet. Okej, jag kommer landa på okändmark men jag kommer komma tillbaka till livet, vilket är det enda jag vill just nu.

Vilken hjälp ska jag få?

Som ni vet har jag vid flera tillfällen dragit mig ur inläggningar, tackat nej till behandlingshem och manipulerat min omgivning i hopp om att jag ska bli frisk på egen hand. Tyvärr har jag lurat alla en gång för mycket. Ingen tror på mig längre och jag är till och med själv tveksam på om min kapacitet är tillräckligt stor för att bli frisk. Vill inte ge upp och bevisa mig besegrad, visa att jag hade fel. Men nu handlar det inte om det längre. Mitt hjärta har tagit för mycket stryk och vänder jag inte detta NU kommer jag kanske inte att överleva.

Min familj bönar och ber, gråter och skäller. Jag tror att dem bara vill göda mig och tycker att dem är elaka och orättvisa som vill låsa in mig i flera månader på sjukhus för att jag ska bli tjock. Fast någonstans finns det lite vett kvar hos mig som säger att jag måste ta hjälpen, det är sista chansen. Så på det sättet får det bli. Jag gör det för mina nära och kära och för att få behålla livet. Jag kommer att läggas in på Östra sjukhuset på deras anorexi - och bulemimottagning.

När?

Måndag klockan 11 skrivs jag in.

Nu ger jag järnet, nu ska jag bli frisk!!!!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lurar och lurad

Hej.

Dagsformen är tyvärr snäppet sämre än igår. Detta pga att jag inte kunnat sova mer än ett par timmar under natten och är riktigt sliten. Sömn för mig är A och O då det är den största energikällaren just nu. Påstår absolut inte att man kan leva bara på sömn utan givetvis även energi i form av kolhydrater, fett och protein också! Men att ligga vaken om nätterna trots att jag är trött som aldrig förr är inte bara påfrestande fysiskt på det sättet att kroppen inte hinner hämta andan, utan även för psyket. Tankarna bara mal och mal. Det tycks inte finnas någon hejd på tankeverksamheten, det bara flyger iväg, gör mig yr och matt. Det är tyvärr inte så att jag ligger och peppar mig själv med komplimanger om nätterna, nä, rtankemönstret är ständigt det samma; mat, mat och åter mat. Jag ratar mig själv över vad dagens matintag varit, jag räknar och dividerar på hur många kcal jag fått i mig, jag analyserar varenda liten smula som under dygnets timmar hamnat i min mage, jag spekulerar i vart allt fett lagt sig på min kropp; ligger det på magen, låren, rumpan eller på samtliga ställen. Jag tänker även på mat i alla dess former, fantiserar om hur jag njuter av en på se godis, tar ett stort bett på en varm toast, äter en hamburgare, köttfärslimpa, sås, gröt, nybakat bröd, kanelbulle, chokladboll, dammsugare, en saftig bit kött, pizza, en tallrik flingor, omelett, ja mat i alla dess former. Fantiserar om mat jag aldrig tidigare känt sug efter som korv med bröd, stuvade makaroner eller köttbullar och mos. Kroppen fullständigt skriker efter föda och näring. Jag låter salivet rinna och föreställer mig själv tillfredställas av en festmåltid där alla världens rätter är uppdukade på ett milslångt bord. När jag till slut faller i sömn blir det hela till en mardröm där jag ser mig själv smaka av allt, äta, bli mätt och tjock. Jag vaknar med ett ryck och letar efter hunger känslor. De känslor som bara måste finas där för att övertyga mig om att det bara var en dröm och inte verklighet, att jag inte har ätit. Tankarna skenar åter iväg på mat, jag slumrar till, vaknar med ett ryck och det hela börjar om igen, igen och igen. Ända till klockan ringer på morgonen och det är dags att dra sina tunga ben ur sängen och åka iväg till jobbet.

Här känner jag mig normal, frisk. Jag kan skingra tankarna och fokusera på mina arbetsuppgifter. Det är helt underbart! På jobbet är jag inte en rädd, utmärglad själ med anorexia, nej här är jag "fri". Jag är frisk.

Så ringer U från mottagningen och säger att det finns ett rum ledigt på sjukhuset i Borås, hon har pratat med Östra och dem samtycker i det att jag borde ligga inne tills jag får en plats på Östra. "Där finns det möjlighet till den medicinering du behöver just nu och där kan du stabilisera vikten", säger U till stängda öron. Jag jobbar, hallå, jag är fri nu, låt mig vara. Snälla, påmin mig inte.

Men så slog det mig plötsligt: vem försöker jag lura? Bara för att jag är på jobbet är allt inte bra. Jag skjuter det bara åt sidan, men det finns ju där hela tiden, som en skugga jag för stunden inte noterar.

Eller är det anorexian som lurar mig? Jag vet inte. Jag är vilsen, borttappad i ingenmansland.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förlamad av ångest

Hejsan alla fina.

Idag känns det som att jag lever igen. Det känns som att jag vaknat upp ur flera dagars koma eller en förlamning. Jag har aldrog, aldrig upplevt en ångest som denna! Det har varit hemskt. Om ni visste hur jag beundrar er som lyckats ta er ur, bemästrat denna fölamande ångest! Ni är för tillfället mina Gudar!

Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har skakat och med nett och jämt tagit mig igenom de senaste dagarna. I fredags kändes det som om läkaren gav mig en dödsdom. Jag blev rädd och insåg att det inte längre handlar om att VILJA bli frisk, det handlar om att äta för att överleva. Min kropp är i uselt skick och mina ben vill knappt bära mig. Jag är så svag att jag skakar i hela kroppen. Att gå upp för två trappor ger mig kramp i musklerna pga mitt dåliga kaliumvärde. Hjärtat rusar iväg om nätterna och den lilla sömn jag lyckas få vet jag inte om jag kommer vakna upp ur. Jag har tänkt på vad läkaren sagt om risken för brenbrott och inreblödningar. Jag har tänkt på att hon gett mig ett år till att leva i detta skick. Jag har tänkt att jag MÅSTE äta, jag MÅSTE äta, det handlar om livet. Är det verkligen värt att dö pga ångesten? Nej, givetvis inte! Jag ska ta mig igenom detta och jag kommer att bli frisk. Min kropp kommer inte att återhämta sig helt, men den kommer hjärtat kommer att orka slå, om än några år färre än innan jag hamnade i svält. Att jag försatt mig i detta tillstånd är något jag kommer få ångra resten av mitt liv. Risken att jag aldrig kommer att kunna få barn finns, mitt skelett kommer alltid att vara skört, mitt hjärta kommer vara ömtåligt efter det låga kaliumvärdet och en lunginflammation kommer kanske för mig vara livshotande. Men varje timme kommer inte att vara en fråga om liv eller död, vare sig fysiskt eller psykiskt. Just nu är det det. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagarna. Men som jag skrev så har jag idag vaknat till liv igen. De senaste dagarna har jag kämpat för att orka stå upp, orka ta mig igenom måltiderna och för att överleva ångesten.

Det går verkligen inte att på något vis beskriva den panik som drabbar mig när jag sväljer en tugga mat (äpple, hamburgare, gurka eller vad det än må vara). Det kommer en flodvåg av känslor som säger att jag gör något hemskt, begår ett brott med döden som straff (trots att det är helt tvärt om; äter jag inte så dör jag), jag blir förlamad av ångesten. Ska jag skrika, ska jag springa, ska jag kasta tallriken i väggen eller VAD, VAD, VAD ska jag ta mig till????!!!!!! Att förnuften ska få yttra sig det minsta tycks i dessa lägen vara omöjligt. Men det finns där någonstans i bakhuvudet. Jag vet att det finns kvar. Just nu är det bara så litet, litet och det pratar tyst som en mus. Kan det inte bara bli tuffare, vråla och överrösta det sjuka? Jodå, visst gör det det ibland. Jag tar mig igenom måltiderna trots att ångesten är oundviklig. Och idag (tack tack tack) är det bättre.

Jag har inte kunnat förmå mig att skriva något på bloggen. Jag har känt mig så svag, så kass. Det enda jag vill är ju att berätta om mina framsteg och motivera er andra. Grejen är inte att min egna motivation tryter, nejdå, den finns där. Även den starkare än någonsin. Antar att det är en utav anledningarna till att ångesten har ökat vid måltiderna. Jag menar Ana gör ju sitt yttersta för att få mig att inte äta, få mig fortsätta svälta tils jag ligger i graven.

Att jag inte ligger inne på sjukhus med sond i denna stund är tackvare Johan, tack Johan. Hans stöd och löfte att hålla koll på mig. Löjligt, eller hur; att behöva ha barnvakt. Att han står ut är inte annat än beundransvärt. Mina föräldrar är även dem att otroligt stort stöd. Stackarna uttrycker sig vara helt maktlösa och även dem livrädda. Jag måste skynda mig att bli bra nu. Annars kommer allt gå förlorat, allt.

Igår bestämde jag mig för att tacka ja till nästa bedömningssamtal och lägga in mig om jag får lov att behålla mina jobb. Jag börjar inse att denna kamp är för tuff även för super Alex. Jag känner mig inte oslagbar längre. Kanske har jag för första gången i mitt liv hittat min överman; den elaka sidan av mig själv! Ska det onda övervinna det goda? Absolut inte. Även denna tragedi ska få ett lyckligt slut. Vänta bara ska ni få se. Det finns så mycket att leva för och lusten har återfunnit sin rätt inom mig idag. Nu är jag tillbaka i fighten!

Äldre inlägg