Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Känsloladdad fråga

Fick en fråga av en tjej... den väckte starka känslor och var tung att reflektera kring. Frågan var angående min mens huruvuda den var tillbaka eller ej. Och nej, det är den inte. Svaret är nej. Följdfrågan var om jag någon gång ville ha barn. Jag älskar barn och liksom de allra flesta kvinnor här i världen känner jag att mitt liv inte vore fullbordat utan barn.

Jag är så oerhört trött på allt vad Ana ställt till med och att ständigt påminnas om hennes konstiga syn på något så livsviktigt som mat gör mig inget annat än förbannad. Att få tjata på någon är på lång sikt påfrestande. Jag har kommit dit då jag känner en stor frustation så snart hon gör sig påmind och försöker överrösta mig. Det gror en ilska inom mig som jag liksom en pil vill rikta rakt mot Anas kolsvarta hjärta. Om hon har något hjärta vill säga. Det lär vara förkolnat av all ondska hon besitter.

Jag har svårt för att ta motgångar i livet men vet att det är nära på omöjligt om man inte försöker vända allt till positivt. Så vad jag drar för slutats om min puttrande ilska är att den går att vända mot Ana, den går att använda till något positivt. Mitt tålamod är sedan länge förbrukat och Ana förtjänar inte en sekund till av mitt liv. Tyvärr vet jag att trolleri bara existerar i barnasinnet men viljan kan däremot liknas vid magiska krafter. Den är så mycket starkare än vad man någonsin kan tro. Ta till vara på den!

Anteckningar från sjukhustiden 1/3

Fortsätrter att lägga ut dagbokinlägg från sjukhustiden då det efterfrågas. Kan vara intressant och lärorikt för många att se att det går att kämpa och bli frisk av egen vilja. Att bli inlagd är inget att eftersträva. För tiden på sjukhuset var hemsk! Ville bara hem.

Sov dåligt då jag ständigt väcktes av att dörren öppnades och stängdes in till rummet. Lampan tändes, de brötade med läkarinstrument, drog av mig täcket och tog puls och blodtryck för att efter en halvtimma upprepa samma process.

När jag väcktes för att de skulle ta blodprovber på mig tidigt på morgonen kändes det som om jag precis somnat. Det blev ingen vägning vilket jag tyckte var orättvist. Jag visste att jag gått upp efter allt jag ätit. Rädslan och fasan över en viktökning var stor inom mig. Men vid dagens slut hade jag till trots ätit samtliga måltider och kunde någonstans känna mig nöjd med min prestation.

Fick besök på kvällen.

Blodtrycket var lågt på kvällen: 60/40

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spela frisk

Att du blir kluven, vilsen, känner dubbelmoral och knappt känner igen dig själv är inte mer än rätt att beskylla Ana för. Inom dig växer en röst och kraft som du inte tror dig våga trotsa. Du vet att hennes ord bara gör dig ont men kan samtidigt inte argumentera emot henne. I detta läget är det svårt. Vart ska man börja?

Allt börjar med en tanke, som jag så fint brukar yrka. Din tanke väcker en vilja inom dig som snart kan komma att bli vägen till förändring. Även om du känner dig förvirrad och totalt förlorad i anorexins värld kan du se hur du vill vara. Du vill bli frisk.

Ta till vara på din vilja och stärk den. Se dig själv som den friska person du en gång var. Hon som var glad, kunde äta, hade drömmar och mål, skrattade, var stark, frisk, orkade med saker, var social och målmedveten. Se dig själv njuta av en skål med glass, äta en hamburgare, dricka en latte och njuta av en muffin. Hur vill du vara? Hur var du när du var frisk? Dra dig till minnes, dröm och önska och börja agera utefter hur du ser dig själv som frisk. Affirmera allt vad du kan. Om du kan se dig sitta och äta normalt vet du också vad du eftersträvar och kan börja spela rollen. Det får helt enkelt vara lite teater i början. Så småningom kommer det bli till en allt mer naturlig vana att inta rollen som frisk. Det kommer då att underlätta vägen mot det friska. Pröva!

Du behöver ingen vägvisare

När jag öppnade dörren för Ana var jag en aningen förvirrad tjej som hade många frågor rörande livet. Inte alls något märkvärdigt för en tjej i ungdomens år. Ana talade om för mig att hon hade en lösning, att hon visste vilka dörrar som skulle öppnas, vilka vägar som skulle följas och vilka berg som man gjorde bäst i att lämna obestigna. Jag lyssnade  till henne och utsåg henne snabbt till min personliga vägvisare. Till en början förstod jag precis. Jag kände att hon var att lita på, att hon hade svar på många frågor och hennes sällskap gjorde mig glad. Men ganska snart förändrades de landskap vi färdades i. De ljusa, fina vägarna vars omgivning var i ständig blomster blev mörka, krokiga, leriga, stormiga och kämpiga. Jag var plötsligt mer vilsen än jag någonsin varit och kände inte igen mig för fem öre. Mitt enda hopp om att få återse de blomstrande landskapet och de behagliga vägarna var att lyssna till Ana. Trodde jag. Mina tvivel på om hon verkligen var kapabel att hålla sina löften växte sig allt större och den natt då till och med månen slutade lysa och förvandlade det redan så dystra skogar till skräckinjagande och så mörka att inte ens ett träd gick att identifiera visste jag. Nu var jag inte bara vilsen längre, jag var även livrädd. Jag visste varken ut eller in och en ånger över att jag någonsin välkomnat Ana in i mitt liv rev inom mig. Jag påbörjade en flykt från hennes värld och ingick i en pakt med mig själv där jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig mer lyssna till henne. Men stunderna då jag kände mig som mest ensam var hon till trots en tröst.

Det enda som fanns kvar inom mig var viljan att återse ljuset och känna solen värma. Att jag där var vilsen skulle inte ha någon som helst betydelse. Det fanns ju så mycket att upptäcka på vägen. Kände jag till alla vägar jag skulle vandra hade jaj ju gått miste om så mycket på de okända vägarna. Även om jag inte visste vart dem skulle föra mig så var det ju en enorm lärdom på vägen. Jag började få svar på frågor och mod nog att ignorera Anas ord. Jag var inte längre rädd för att inte kunna läsa kartan. Inte behövde jag en GPS i mitt liv. Det är längst med vandringen man lär och ser, får erfarenhet och äventyr. Får se nya saker och lär av sina misstag. I takt med att min rädsla minskade, minskade även mitt behov av en vägvisare. Ana fick en motståndare och jag återsåg ljuset. Har man väl gjort det en gång vill man aldrig mer återvända till Anas mörka värld. Då vet man vad m,an kämpar för och att det är värt varenda svettdroppe, varenda tår och varenda sår.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Samtal och fyskoll på mottagning 21/10

I fredags följde Johan med till samtalet. Jag hade haft på känn att en efterfrågad viktökning inte skulle finnas på plats. Detta hade jag rätt i och samtalet blev långt och jobbigt. U, tycker saker som jag inte håller med om. Det är svårt för henne att veta hur mycket jag kämpar under dagarna när hon inte är med och åskådar detta. Klandrar henne inte men att jag inte ökat i vikt har inget att göra med att jag inte äter. Känner en ständig oro över att jag är för smal och vad folks tankar och reflektioner kring detta är. Det är tungt att ens behöva fundera över om folk i min omgivning litar på mig eller om de tror att Ana fortfarande har makten över mig. Visst finns hon där, men hennes grepp blir allt klenare och varje sekund slåss jag för kung och fosterland.

Av denna anledning har helgen blivit lugn med pizza, hamburgare och godis. Allt för att motbevisa andras tvivel.

Känslorna beträffande detta är bara positiva. Jag har fått ännu mer kraft och tävlingsmänniskan inom mig väcks till liv då jag har något att slåss för, en viktuppgång. Det är bara att ge järnet. Mål är i sikte och att snubbla på linjen är inte att tänka på. Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska ta mig dit. En underbar känsla!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg