Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin Om mig

Tillbaka till bloggens startsida

Kan du se förändringarna kan du också se dina framsteg!

Vissa dagar känner jag mig som en slavarbetare som gör allt annat än vad jag själv vill. Känner mig driven av piskslag och helt slut när jag på kvällen frusen kryper under täcket och inte kan göra annat än att hoppas på att det bara dröjer ett par timmar innan jag faller in i min oroliga sömn.

Dagar som dessa är fruktansvärt tunga och i stort sätt mer meningslösa än på något sätt till nytta. En dag som en slavarbetare är det anorexian som håller i piskan och driver mig till ofrivilligt arbete. I slutet av dagen infinner sig en otroligt sorgsen känsla hos mig; jag har slösat ytterliggare en dag av mitt liv. Om det bara gick att rymma från fånglägret, om det bara gick att fly. Flykten är redan planlagd och planerades att värkställas för länge sedan. Varför den går i spillor och inte håller hela vägen kan jag inte svara på. Antar att staketet är högre än vad jag trott, att vakterna är fler än jag beräknat och att vägen till friheten är så mycket längre än jag kunnat föreställa mig.

MEN, jag har uppgjort en plan. Den finns och ska bara kunna genomföras. Ibland tycks jag glömma att en flykt, en väg ut finns nedskriven och att detta faktiskt förändrar situationen från den den var för ett år sedan avsevärt; jag har kommit någonvart, jag är inte nyligen tillfångatagen utan jag har nu nog med kunskap om hur fånglägret är uppbyggt att jag kunnat planlägga en flykt. Det är detta som vissa dagar kan vara svårt att se. Men kan man bara se förändringarna man har gjort, kan man även se framstegen. Och kan man se framstegen finner man nytt hopp och ny kraft att fortsätta kampen.

Så dagar då hoppet tryter; fösrök att se på de förändringar som skett. Jag är säker på att det skett till det bättre och att du med detta kan känna dig stolt. Och med lite funnet självförtroende blir det så mycket lättare att hitta glöden på nytt.

Hur ska du kunna se dina förändringar då? Jo, med en tillbakablick över din "sjuka" tid. Visst kan det tyckas betyngande, men det finns där, det är ditt bagagde och ditt förflutna som du tyvärr kommer minnas vare sig du vill eller ej. Men bara för att det är jobbiga minnen innebär det inte att du inte kan dra dem till nytta. Så gör en tillbakablick och tänk positivt.

En tillbakablick på den anorektiska delen av 2010:

Januari:

Nyligen hemkommen från Östra sjukhuset och vikten närmade sig min normalvikt. Vägde då 55 kg. Mitt mående var inte på topp. Fysiskt var jag friskare än på länge, men det enda jag kunde tänka på var att gå ner i vikt igen - jag planerade för en viktnedgång. Min lägstavikt hade då varit 45 kg och dit skulle jag igen, fort. Men inte lägre, nä, väger man 45 kg och är 1.70 så är man smal, det var jag och de sjuka tankarna överens om. Var fortfarande sjukskriven och hade inget jobb att gå tillbaka till. Detta var till en stor sorg. Jag och Johan började träffas mer och snart var vi på nytt tillsammans. Relationen med mina föräldrar blev bättre när jag flyttade in hos Johan. Vikten började sjunka.

Februari:

Nu började jag gömma mig, nu var det jag och Ana som hängde igen. Hon flyttade in och var till en början välkommen. Ville inte såra mina föräldrar genom att visa att jag återigen gick ner i vikt, men anorexians röst var starkare. Det enda som betydde något var att gå ner i vikt igen. Min rumpa skulle på nytt försvinna, mina bröst som återigen fyllde en bh skulle återgå till hängande lappar, mina muskler skulle bli svaga, min mage skulle vara insjunken och mina kinder skulle bli försjunkna. Hålor under ögonen skulle välkomnas tillbaka, armarna skulle bli barnsligt tunna, höfterna skulle bli sylvassa och hungern skulle vara ständigt närvarande. Hur kunde jag vilja tillbaka till detta? Men dagarna planerades in i minsta detalj och varge morgon var en plåga, varje dag var torterande långa och nätterna blev sömnlösa på nytt. Men vikten rasade och jag hade åter kontroll över mitt matintag. Fick börja gå på besök hos läkare och den mottagning jag varit hos innan jag blev inlagd återupptig kontakten och de regelbundna besöken. Vikt, puls, blodtryck och blodvärden började åter kontrolleras. Jag hade på någon månad gått ner sex kilo och hade klarat av den dödliga (enligt anorexian) viktgränsen; 50 kg.

Mars:

Jag fick jobb och började jobba deltid. Våren närmade sig långsamt och allt kändes på något vis enklare. Min djupa depression försvann och jag kunde nu bli mer social. Nej, min vikt blev inte bättre. Jag blev allt magrare, men den där tunga tiden då hunger är en plåga och man måste vara fruktansvärt sträng mot sig själv. Den tiden då frestelser fortfarande finns, hetsätningstillfället som uppkommer efter en veckas svält (utan att spy, jag bara åt stora mängder) var förbi. Jag hade funnit balans mellan varadagen och sjukdomen. Det är nu man blir fast på riktigt. Kroppen har liksom accepterat en undervikt och svälttillståndet. Det friska har gett upp och den sjuka delen av dig känner glädje över sin seger. Alla runt omkring började bli oroliga över hur lite jag åt och hur smal jag på nytt hade blivit. Kläderna hängde och min vikt var lägre än vad den var innan jag lades in, ja tom mycket lägre. Men jag spelade teater; allt var bra, jag var lycklig. Jag jobbade allt mer och började ställa in besöken på mottagningen. Min vikt var nu 44 kg; lägre än någonsin!

April:

Alla hotelser hade avtagit och trots att jag var under den målvikt (lägstavikt) jag satt upp var jag inte nöjd. Anprexian hade ju flyttat in på heltid och planerna om att bli "frisk" efter att jag bantat ner mig till en lägre vikt än någonsin sprack. Men livet var helt okej. Det började bli varmare ute och den plågsamma frusenheten avtog. Vårkänslorna kom och allt bara rullade på. Vikten förblev oförändrad.

Maj:

samma vikt, pendlade max ett kilo upp eller ner. Var i ett tillstånd där jag kunde leva en del av livet. Inte på långa vägar fullt ut, men bråket med anorexian och min egna vilja och hungern hade ju lagt sig. Vikten rasade inte och jag gick regelbundet på mottagningen. Där började man tröttna på att ingen förändring skedde.

Juni:

Fortsatte att välja livet där man är mer åskådare än delaktig. Jobbade allt mer, nära 200%. Men det var sommar och sol. Semestern var planerad och jag kunde se fram emot visa saker. Trots detta kände jag mig vissa dagar otroligt olycklig. Ville jag leva så här? varför kunde jag inte bli frisk igen, det var ju et jag planerade; en rekordlågvikt skulle uppnås sedan skulle jag bara börja äta igen. Kunde jag gå ner till under 45 kg var jag duktig. Hon sa ju så, Ana. Men vad var det jag missade i avtalet? Förblev jag inte duktig även om jag gick upp igen? Jo, hon sa det ju. Började inse att jag var lurad. Insåg att det var riktigt illa när mina proverblev sämre, pulsen lägre och orken trydde. Vikt: runt 45 kg.

Juli:

Rusade förbi i ilande fart och hann inte tänka så mycket på anorexian mer än att jag ville bli frisk. Jobbade massor, massor, massor, Ja, nästan dygnet runt. Tyckte att det var skönt att slippa gräla med anorexian. Att bara låta dagarna rusa förbi och inte reflektera över livet. Mottagningen och omgivningen var oroliga för mig. Jag syntes inte till och på kvällarna ringde mina föräldrar för att kolla om jag överlevt dagen. Vikten: stabilt på 45 kg.

Augusti:

Kampen mellan mig och anorexian tog vid. Fortsatte jobba i samma höga tempo, flängde runt överallt mellan en massa olika jobb och visste inte vad jag ville. Ena timmen ville jag bara bli frisk och den andra ville jag gå ner lite till, bara lite till.

September:

Skrämmande lik augusti. Kunde inte förstå vart sommaren hade tagit vägen. Började lova nära och kära att NU, NU skulle jag bli bra. Läkaren skrev ut olika mediciner som jag lät bli att ta.

Oktober:

Nu hade jag bestämt mig. Hade under de senaste månaderna satt upp en målvikt som jag var tvungen att uppnå annars skulle jag bli inlagd. Det var farligt och skadligt för min kropp att vara undernärd under så lång tid. Tog mig i kragen och var fast besluten om att försöka bli bra på riktigt. Dagarna blev allt tyngre. Vikten: 44 kg.

November:

Alla krafter jag lagt på att bli bättre sög musten ur mig och PANG så kom ett bakslag istället för en förbättring som ju var meningesn. Vikten rasade och jag fick näringsdrycker, jag kontrollerades vid måltider, jag sjukskrevs och lades tillslut in pga att mitt tillstånd inte blev bättre. Vikten rasade till 42 kg och då jag inte låg på sjukhus som jag ju vägrade fick jag göra lakarbesök nästan dagligen. Mitt kaliumvärde var sådass lågt att hjärtat riskerade att stanna.

December:

Kampen har aldrig varit svårare. Bestämd att bli bra. Hotas ständigt att läggas in. Jag går upp, jag gick ner. Min kropp är slut, mitt hjärta svagt, mitt psyke bränt och näradöden upplevlser inträffade. Det blir ljusare, jag faller tillbaka. Man vill tvångsinlägga mig, tvångs sjukskriva mig och sondmata mig. Jag vägrar. Jag lovar att jag kan själv. Går ner till under 41 kg. En vändning kommer och det blir ljusare på nytt. det går framåt.

Jag ser förändringen tydligt nu. DÅ ville jag gå ner i vikt, jag välkomnade anorexian. Nu vill jag gå upp, jag vill så jäkla gärna blir bra. Jag kämpar och jag gör framsteg. Inställningen är en helt annan och viljan finns. Viljan som är grunden till allt!

99 frågor forts.

54. Favoritland: England
55. Favoritfilmmusik: Är svag för det punkiga i American Pie filmerna=)
56. Skostorlek: 38
57. Fobi: fett, mat
58. Favoritpålägg: smör om jag måste äta en macka 
59. Om du var tvungen att skänka bort 25 000 till välgörenhet, vem skulle få dina pengar: Till en fond för barncanserforskning
60. Vilket är det vackraste ordet/orden du vet: Bra
61. Bästa bok du läst: Robinson Kruse
62. Vad är du beroende av: Kaffe och kläder
63. Favoritdjur: Hästar
64. Gillar du snö: NEJ!!!!!
65. Favoritglass: Ben and Jerry
66. Vad la du dina sista pengar på: Bensin
67. Är du långsint: nej
68. Favoritgrupp/artist: har många, kan inte välja.... Red Hot får det bli då=)
69. Vilken är din bästa egenskap: Envis, diciplinerad
70. Vilket är ditt nästa mål i ditt liv: Att gå ner i vikt. Hm, nej! Att bli frisk och komma på vad jag vill utbilda mig till!
71. Skulle du döda en kattunge om du fick 20 000 kr: ja
72. Vad gör du i sommar: jobbar och spenderar två veckor i Spanien
73. Mest intressanta stad du varit i: Bangkok
74. Vilket djur skulle du identifiera dig själv med: en arbetshäst, kanske en Ardenner
 75. Vad fascinerar dig mest hos andra människor: ledaregenskaper,  människor som rest och upplevt saker och som kan berätta om det, smala människor, glada människor, intellegenta människor
76. Senaste pojkvännen/flickvännen: en fin kille
77. Favoritgodis: Sura bläckfiskar
78. Spelar du nåt instrument: nej
79. Snyggaste kändisen: Jonny Depp
80: Vilken person i hela världen skulle du helst vilja träffa, och varför: En sann vän. Det finns gott om goa gubbar där ute. Men en verklig vän är svår att finna
81. Vilken film såg du på bio senast: Alice i underlandet med Depp
82. Senaste köpta skiva: U2
83. Roligaste konserten: Goo goo dolls
84. Bästa känslan: Att vara nöjd
85. Samlar du på något: Ja
 86. I sånt fall, vad:  Kläder
87. Är du feminist:  jag tror det... lite iaf
88. Favoritminne: Femma på SM i hoppning
89 Favoritskiva: vet inte, finns många och det beror på humöret...
90. Bästa kompis/ar: Angelica, Madde och Johan
91. Hur tror du att folk som ser dig på stan uppfattar dig: Åh, tung fråga. Funderar alldeles för mycket på det. Förr trodde jag att många tyckte jag såg bra ut men nu känns det som att folk tycker att jag är konstig
92. Vem stör du dig mest på i detta ögonblick: Live
93. Favoritlåt: Varierar från dag till dag. Just nu "Seglaren"
95. Har du en mobiltelefon: Ja
96. Vad är det vackraste som finns: Glädje och lyckliga barn
97. Om du fick en resa helt gratis, vart skulle du åka då: Oj, vill se hela världen. Men i denna stund Miami
98. Är du homo- eller bisexuell: Nej
99. Vad är klockan nu när du är klar: 23:01

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vill du veta mer om mig? Här är 99 svar på 99 frågor=)

1. Vad är klockan: 22:29
2. Vilket namn står på ditt födelsebevis: Alex
3. Smeknamn: Alex
4. Vad heter dina föräldrar: Catarina och Torbjörn
5. Antal ljus på din senaste tårta: 21
6. Husdjur: Min hund, Senna
7. Hårfärg: Mörkbrun
8. Favoritfärg: Berör på humör. Men svart och rött går alltid hem!
9. Piericing: Öron, navel, överläpp
10. Tatuering(ar): Fyra. Ska lägga upp bilder
11. Födelseort: Göteborg
12. Bostadsort: I ett litet skit samhälle 7 mil norr om GBG
13. Nuvarande bostad: Lägenhet
14. Har du varit kär: Självklart
15. Har du varit i några andra världsdelar: Asien
16. Har du varit med om en bilkrasch: Ja...
17. 2 eller 4dörrar (på bilen): 4
18. Kaffe eller glass: Båda är gott. Men skulle aldrig överleva utan kaffe!
19. Snuttefilt eller kramdjur: Kramdjur
20. Antal syskon: En storebror och fyra småbröder
21. Färg på strumporna: svarta
22. Lyckotal: 7
23  Favoritfilm: seven pounds
24. Favoritcitat ur en film:  "Die or live"
25. Bästa semestern: Närmare ekvatorn, på varma breddgrader. En spännande kultur och bra shopping är ett plus. Spanien, Thailand och jag besökt flera gånger
26. Favoritmat: Svårt, pendlar. Är periodvis en riktig godisgris. Men just nu hatar jag all mat
27. Bästa veckodagen: fredag
28. Senaste låt du lyssnat på: Alessandra med Lady Gaga
29. Tandkräm: Collgate
30. Favorit TV-program:  Gillar film bäst, men Super size vs super skinny och andra program om mat är just nu väldigt poppis hos mig

31. Favoritrestaurang: Picasso
32. Favoritblommor: Orkidéer
33. Tycker inte om: fett, mig själv, att förlora, orättvisa, att misslyckas, att äta
34. Sport att titta på: Hoppning, fotboll, tennis och ishockey
35. Ögonfärg: Blå
35. Senaste sjukhusvistelse: 2009 på en anorexia klinik
38. Vilken färg på väggarna i ditt sovrum: svart
39. Hur många gånger kuggade du på körkortet: 0
40. Vem/var är du om 10 år:  Bosatt utomlands med ett bra jobb
41. Vem fick du senast e-mail från: facebook 
42. Har du någonsin blivit dömd för något brott: Nej
43. Om du fick ett enda kreditkort, vilken affär skulle du välja: NK
44. Vad gör du när du är uttråkad: Blir på dåligt humör och ser till att göra något
45. Fras/ord du använder (för) ofta: Fa... och Helv-e...(inte bra, ska försöka sluta svära...) 
46. Födelsedag: 2 oktober
47. Vad retar du dig på: att ha fått i mig för mycket mat och att inte utvecklas
48. Det bästa du vet: Min familj
49. Läggdags: allt mellan 23 - 09
50. Stjärntecken: Våg
51. V ärdefullaste ägodel: min telefon 
52. Vad är klockan: 22:46
53. Vad har du för kläder på dig just nu: Ett par svarta leggings, ett svart linne och en lite längre lila och leopardmönstrad kofta

Taggat med: 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kort om mig

Ni kommer ju självklart lära känna mig med tiden. Dock kan det vara lite roligt att känna till lite grundfakta:

Vad heter du?

Alex

När är du född?

88

Familj?

Mamma, pappa, storebror Christoffer 22, lillebror Robin 20, lillebror Adrian 4, lillebror Tristan 2, lillebror Wilmer 9 månader. Alla med samma mor och far=)

Längd?

169 cm

Vikt?

44,4 (just nu!)

Ögonfärg?

Blå

Bor?

Tillsammans med Johan, min kille och vår hund Senna

Djur?

Senna, en dobermann korsning från Portugal, tre hästar

Yrke?

Personlig assistent

 

Dröm för närmaste året?

Att bli frisk och åka till USA som au pair

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Livet innan anorexin

Ja, hör ni. Då levde man med er alla friska över ytan.

Om vi backar tillbaka tiden till vintern 08 hade vi en målmedveten och glad tjej med en atletisk kropp och ett normalt BMI. Jag har aldrig haft jätte bra självförtroende men jag fick ofta höra hur snygg jag var och vilken perfekt och fantastisk kropp jag hade. I hela mitt liv har jag ridit och tränat så att jag var vältränad var inte så konstigt. Jag fick höra att jag var den duktigaste och mest tränade tjejen i skolan av idrottsläraren. Detta fick jag tom ett ansökningsstependium för när jag tog studenten. Ett stependium som idrottare som Malin Bayard Jonsson fått (som jag för övrigt tävlat och vunnit över flera, flera gånger). Jag red upp till 10 hästar/dag + att jag gymmade så fort jag fick tid över.

Men det var inte bara hälsan som var på topp utan min hjärna var helt annorlunda då. Jag gick ut den Naturvetenskapliga linjen med nästan alla MVG. Jag var alltid bland dem bästa på proven trots att jag idrottade på elitnivå och hade minst tid åt studier. Denna tid hade jag mål och drömmar, jag visste att jag någon dag skulle bli något stort. Alla såg mig som en duktig, ambitiös, glad och trevlig tjej. Jag var den där tjejen alla killar slängde en blick på, tjejen alla visste namnet på.

Men jag skulle inte bara vara duktig i skolan och ha en vältränad kropp jag skulle dessutom alltid vara till hjälp hemma. Jag var 10 år när jag varje kväll dammsög hela huset innan mamma kom hem från jobbet på kvällarna.

Att ligga på topp inom hoppningen i ridsporten med begränsad ekonomi och en arbetande mor och far och småsyskon var tufft. Men hade jag en gång varit med i landslaget kunde jag inte sänka nivån jag ville stanna där och bara bli bättre och bättre. Jag jämförde mig med alla som hade hur mycket pengar som helt, hur många hästar som helst, levde enbart för sporten och hade en hel familj som satsade och var engaggerad. Jag red mellan 5 - 20 hästar/dag, reste 40 mil/vecka för att kunna träna för sveriges bästa instruktörer, åkte europa och sverige runt för att tävla tors-fre. Ja, det tog mycket tid och mina dagar fick alltid planeras noga noga.

Ex på en dag:

Upp 04 -  Åka till stallet och rida så många hästar jag hann

09 - 16 - skola

16 - 20 - stallet och träningar

20 - plugga det jag inte hunnit med under dagen

Har alltid haft fullt upp och ingen tid till frtid. Att vara med kompisar och festa var sällsynt. Dock hade jag en pojkvän som ofta var med mig på tävlingar och träningar.

Jag kunde inte ligga på topp inom alla områden hela tiden det gick inte. Det gick upp och ner överallt. Men jag klarade inte motgångar och jag kunde heller inte välja ett eller några områden att vara bäst på utan jag skulle vara bäst överallt, hela tiden. Livet handlade om att prestera.

Nu skulle jag också gå ner några kilon. Kan man banta och bli smal då är man duktig. Blir man riktigt smal kanske man inte kommer att orka vara bäst överallt och då är det okej. Är man jätte smal då är man bra. Var kom dessa tankar ifrån?

Våren 08 började jag fundera mycket på livet. jag hade gått ut skolan och jobbade oh satsade helhjärtat på ridkarriären. Men jag ville vara bra på nåt annat också. jag ville göra som kompisarna gjorde; festa bli populär ute på krogen, resa och bara få ta det lugnt en dag. En dag bestämde jag mig för att lägga ner hästarna, byta liv. Detta ledde till ett rent helvete. Mamma och jag bråkade jämt, jag gjlrde slut med min pojkvän och allt blev bara upp och ner och en stor röra.

Nu stod jag på katen, nära att ramla i. Det dröjde inte länge innan jag ramlade i vattnet, sjunk under ytan. Och nu är jag här. Ibland ser jag solen lysa ner, ibland, är jag uppe vid ytan och tar luft, men ibland är jag nere i det mörkaste djupet, jagad av det värsta hajarna och ibland helt ensam i den stora oceanen.

Läs min blogg och var med mig i min vardag, var vid min sida när jag kämpar för att komma upp på land.

Många kramar till er

0 kommentarer | Skriv en kommentar