Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin Om anorexia

Tillbaka till bloggens startsida

Stå fast vid ditt val!

Att välja det friska - går det?

Är det så enkelt som att bara göra ett val? För vem väljer i såna fall att stå ut med Ana framför det friska och sunda liv man en gång levde? Jag skulle faktiskt vilja påstå att det bara handlar om något så simpelt som ett val. Det svåra i val är inte själva valet utan snarare att stå fast vid det besluta man fattat kring det.

Med en anorektisk röst inom sig är man ofta kluven och tvådelad i sina baslut. Ana säger en sak och du säger en annan. Alltså är ett val för en anorektiker inte så sällan tuffare än för många andra som också ofta är kluvna i sina beslut.

Jag tycker att det är passande att än engång ta in rädslan i detta ämne. För kan du tygla rädslan kan du enklare stå fast vid ditt beslut och känna att valet du gjort är det rätta. Man väger fördelar med nackdelar och pendlar från att känna att det är rätt till att få hjärtsnurp och halvt panikslagen undra om man verkligen fattat det rätta beslutet.

Valet är inte det svåra - det är att stå fast vid det som är själva utmaningen. Vågar du lite på att du gjort rätt? Tveka inte. Försök gå emot rädslan och intala dig själv att det bara är en tanke som går att ändra. Du har fattat rätt beslut. Skriv nu ett kontrakt med dig själv och jobba för att genomföra det val du gjort. För hur vet man om det verkligen är rätt? Det kan man aldrig veta just därför måste man våga ta reda på det. Vad händer om det är fel? Ja, vad är det värsta som kan hända? Jo, att du får ändra dig och testa det andra. Det är trots allt av misstag man lär och att lära är vad livet går ut på. Vi lever för att lära.

Ska du ta upp kampen mot Ana? Ja, självklart tycker du i denna stund. Men efter middagen är du återigen kluven och frågar dig själv om beslutet var det rätta. Varför? Om du bara i detta läge kan känna din beslutsamhet skulle det inte bli lika jobbigt i matsituationer. Vet du att du gjort ett val och inte tillåter dig själv att reflektera över om det är rätt eller fel förren du på riktigt tagit reda på det, gett dig själv en chans att känna på det friska är jag övertygad om att kampen kommer bli enklare. Känn att du fattat rätt beslut och var stolt över din beslutsamhet. Känn dig säker och trygg i ditt val och se dig själv som den friska person du vill vara. Föreställ dig ditt liv utan anorexi och eftersträva att komma dit.

Tanken, det är bara tanken som hindrar dig. Det är fullt möjligt att VÄLJA ett liv utan anorexi. Vad du behöver göra är bara att stå fast vid det val du gör och inte vika dig för Anas tvivel. Pröva!

Känsloladdad fråga

Fick en fråga av en tjej... den väckte starka känslor och var tung att reflektera kring. Frågan var angående min mens huruvuda den var tillbaka eller ej. Och nej, det är den inte. Svaret är nej. Följdfrågan var om jag någon gång ville ha barn. Jag älskar barn och liksom de allra flesta kvinnor här i världen känner jag att mitt liv inte vore fullbordat utan barn.

Jag är så oerhört trött på allt vad Ana ställt till med och att ständigt påminnas om hennes konstiga syn på något så livsviktigt som mat gör mig inget annat än förbannad. Att få tjata på någon är på lång sikt påfrestande. Jag har kommit dit då jag känner en stor frustation så snart hon gör sig påmind och försöker överrösta mig. Det gror en ilska inom mig som jag liksom en pil vill rikta rakt mot Anas kolsvarta hjärta. Om hon har något hjärta vill säga. Det lär vara förkolnat av all ondska hon besitter.

Jag har svårt för att ta motgångar i livet men vet att det är nära på omöjligt om man inte försöker vända allt till positivt. Så vad jag drar för slutats om min puttrande ilska är att den går att vända mot Ana, den går att använda till något positivt. Mitt tålamod är sedan länge förbrukat och Ana förtjänar inte en sekund till av mitt liv. Tyvärr vet jag att trolleri bara existerar i barnasinnet men viljan kan däremot liknas vid magiska krafter. Den är så mycket starkare än vad man någonsin kan tro. Ta till vara på den!

Spela frisk

Att du blir kluven, vilsen, känner dubbelmoral och knappt känner igen dig själv är inte mer än rätt att beskylla Ana för. Inom dig växer en röst och kraft som du inte tror dig våga trotsa. Du vet att hennes ord bara gör dig ont men kan samtidigt inte argumentera emot henne. I detta läget är det svårt. Vart ska man börja?

Allt börjar med en tanke, som jag så fint brukar yrka. Din tanke väcker en vilja inom dig som snart kan komma att bli vägen till förändring. Även om du känner dig förvirrad och totalt förlorad i anorexins värld kan du se hur du vill vara. Du vill bli frisk.

Ta till vara på din vilja och stärk den. Se dig själv som den friska person du en gång var. Hon som var glad, kunde äta, hade drömmar och mål, skrattade, var stark, frisk, orkade med saker, var social och målmedveten. Se dig själv njuta av en skål med glass, äta en hamburgare, dricka en latte och njuta av en muffin. Hur vill du vara? Hur var du när du var frisk? Dra dig till minnes, dröm och önska och börja agera utefter hur du ser dig själv som frisk. Affirmera allt vad du kan. Om du kan se dig sitta och äta normalt vet du också vad du eftersträvar och kan börja spela rollen. Det får helt enkelt vara lite teater i början. Så småningom kommer det bli till en allt mer naturlig vana att inta rollen som frisk. Det kommer då att underlätta vägen mot det friska. Pröva!

Ana - en kräsen person

Allt sedan den dagen jag öppnade dörren för Ana har inte livet bara blivit svårare att leva utan även tråkigare. Varför kan man fråga sig? Jag har länge funderat fram och tillbaka på detta och anser helt klart att Ana är för kräsen på livet inte bara vad gäller maten utan även vad som händer och sker, ens vardag.

Ana har så otroligt höga krav på en och begär att man har ständig kontroll. Det stora kontrollbehovet blir en del av ens personlighet och man börjar snart kontrollera mer än maten och kaloriintaget. Dagen ska vara planerad, strukturerad, meningsfull och givande på de mest omöjliga sätt. Inte ska man bara äta utefter ett schema utan även aktiviteter ska utföras om det är inplanerat. I och med strävandet efter full kontroll blir det svårt att slappna av, vara spontan och ta lätt på saker och ting. Alla de egenskaper ett barn besitter som enligt mig gör att barn är så mycket nöjdare och har lättare att ta en dag i taget, har Ana berövat en på.

Har du inte presterat eller gjort något av betydelse under dagen säger Ana till en att komplettera detta genom att reducera kaloriintaget. Har du istället överskridit energiintaget säger hon åt en att betala tillbaka på ett eller annat sätt. Det kan vara genom att tvinga dig till att städa eller utföra någon annan syssla du egentligen inte har lust eller ork till. Vad jag vill komma fram till är att med Ana som en del av dig är det inte bara din relation till maten som blir lidande. Hennes ord, lagar och regler ger avtryck i hela din existens och ju längre tid  du tillåter henne viska i ditt öra desto större del av ditt liv går åt till att leva någon annans liv och vilja. Det är inte du som vill tillbringa dagarna i ett fast grepp av kontroll. Det är inte du som vill missgynna dig att leva livet. Det är inte du som straffar dig själv, säger elaka saker till dig själv eller värderar dig utefter vad du ätit. Det är Ana, en tanke som en gång fastnade och sedan blev till handling och numera är ditt sätt att vara. Allt börjar med en tanke. Vad som är så himla bra är att ditt tankesätt går att ändra. man måste bara ha tålamod och hela tiden argumentera emot. Tänk på att om du en gång, en enda gång, ger dig tar hon övertaget. Att bli kvitt Ana är ett heltidsarbete. Det är inget du tar i tu med när du orkar och har lust. nej, har du väl bestämt dig måste du handla och hålla dig till planen. Det är ofattbart energikrävande och tufft. Därför klarar du inte ut det utan att äta. Och att behöva äta för att bli frisk från din ätstörning låter ju helt absurt. Det är ju det som är själva problemet! Jag vet att så är fallet och kan ärligt säga att denna kamp kommer att bli bland det tuffaste du gett dig in i. Med det inte sagt att det är en omöjlig fight. Du kommer klara detta, jag lovar. Egentligen har du inte något val så länge du inte vill tack nej till livet och vara begränsad i din vardag. Att ha Ana omkring sig är inget värdigt liv, du är bättre än så. Hon är kräsen och nöjer sig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig. Att aldrig vara nöjd och känna sig tillfreds med sina prestationer och sig själv är hemsk. Det är plågsamt och inget jag önskar min värsta fiende.

Kämpa på! 

Kluvenhet

Om det är något jag märkt av som personlighetsförändring under min tid med anorexi så är det denna ständiga vankelmodiga känslan, att vara osäker på sina beslut. När jag bestämde mig för att ta kontroll över maten och med andra ord bjöd in Ana i mitt liv startade genast en hårt analyserande och kritiserande del av mig få liv. Idag kallar jag henne Ana eftersom hon är den del av mig som inte på riktigt är jag, hon är den sjuka rösten inom mig. I och med att jag ständigt blev kritiserad så hårt av Ana sjunk min självkänsla allt mer. Med en låg självkännedom och ett knappt märkbart självförtroende är det tufft att fatta beslut kring sitt eget liv. Någonstans kände jag att jag gått vilse i livet. Jag kände inte igen mig själv och allt illa jag numera kände över mitt liv, min kropp, mitt utseende och mitt sätt att vara. Jag visste att jag genomgick en personlighetsförändring i och med den objudna röst som allt oftare styrde över min vardag. Att vara två gjorde mig kluven, velig, halv, orolig, tveksam, vilsen, tom, rörig, sorgsen, förtvivlad, villrådig och inte minst osäker. Jag var osäker i allt jag gjorde och vågade aldrig tro på mig själv och min förmåga att fatta ett klokt beslut.
I takt med Anas exponering och frammarsch inom mig bleknade mina drömmar allt mer. Jag var så osäker och otrygg i mig själv att jag inte tillät mig ha drömmar. "varför drömma när du ändå aldrig kommer lyckas med något", viskade Ana i mitt öra.
Är det något jag är riktigt upprörd över som sjukdomen medfört så är det just att jag gav upp mina drömmar, tappade bort mig själv och gav upp hoppet om att hitta glädje i livet. Jag ansåg inte mig själv värdig ett lyckligt och meningsfullt liv. Men i samma stund som jag följde Anas order och gav upp mina drömmar överlämnade jag mig helt i hennes allt hårdare grepp om min strupe. Jag var på väg att kvävas och vad som åstadkoms i mitt liv tycktes jag likvärdig över. Ingenting, förutom maten, spelade någon roll.
Än idag får jag lida av att jag så lätt la mitt liv i Anas händer. Det känns på något sätt som att jag förlorat en del utav mig själv och nu måste söka upp henne igen. Jag måste på nytt starta drömmar och mål med livet. Saken är bara att det är så otroligt svårt att veta vad man vill när man inte känner sig själv. Jag får helt enkelt trösta mig med att jag är på väg att återvända till livet. Åren med Ana och den tid som jag snöigt mig själv slösat bort får jag inte se som förlorad. Istället får jag försöka se en mening i det. På något sätt har det gett mig något även om det vissa dagar är svårt att se vad.

Äldre inlägg