Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg i kategorin Min anorexia

Tillbaka till bloggens startsida

Ta det lugnt!

Hej hopp.

Då var även denna helgen förbi och man befinner sig åter på jobbet. Dagarna går, veckorna går och åren går. Trots detta kan jag inte bli kvitt min känsla av att springa ifrån saker och ting, rusa in i något främmande, in i den så kallade framtiden. Denna framtid som det pratas så otroligt mycket om. Det snackas om framtidsvisioner, framtidsplaner, framtidsdrömmar, framtidshopp mm mm. Vi är enligt min mening ganska bra på att förstora upp tankarna kring framtiden. Vi vill så mycket med den att vi rusar rakt emot den som blinda fån med utsträckta armar vilka känner sig för men aldrig finner vad de söker. Vi bara skyndar, men stannar aldrig upp och får då heller inte tid att uppfatta vad framtiden är, när den har kommit till oss. Vi är så fullt fokuserade på att den hela tiden ligger framför oss att vi ständigt springer emot den och så även rakt igenom den och förbi den. På så vis slutar det med att den ligger bakom oss, vi är liksom i all vår stress före oss själva. Framtiden är något som ligger för en, en okänd tid som komma skall. Men tack vare vårt planerande och vår redan bestämda syn på framtiden vet vi redan hur den ska bli. Vi kontrollerar det vi egentligen ska se som något okänt och spännande. Idag ska vi ha våra liv planerade, vi ska veta vad vi vill med det, vem vi ska leva med, vad vi ska jobba med, vem vi ska leva med, vad våra barn ska heta och hur din ekonomi ska se ut när du ligger på hemmet. Det är inte lite vi kräver av oss själva. Ett helt liv är mycket att hålla koll på och tycker vi att det är jobbigt att få en vanlg dag att gå ihop kan man mycket väl förstå att människor klagar på att dem är på väg att gå in i väggen när man ska ha ett helt liv planlagt. Vem klarar egentligen detta? Inte konstigt att ungdomar får panik när gymnasietiden är över och det genast blir bråttom med att få livet klart för sig. Varför inte bara slappa och ta en dag i taget? Det finns dem som beundransvärt går emot alla samhällets normer om att kontrollera sina liv och lever för stunden. Dessa männiksor är mina idoler och jag tror att det är dags att börja lära efter deras sätt att leva. Lära och ta efter. För om det är några som bromsar upp den hastigt spridda deprission som idag ligger över världen är det de som lever i nuet. Det är då, och bara då man kan känna sann glädje. Har man tankarna på det förflutna och på framtiden kan man inte uppskatta det som sker här och nu vilket innebär att antalet lyckliga minnen som lagras i din hjärna blir allt färre.

När jag äter har jag fortfarande svårt att njuta. Mina tankar befinner sig ofta på det jag har ätit tidigare under dagen och på det jag kommer att äta senare under dygnet, vilket triggar igång dessa ständiga analyser kring mat, dömande tankar kring min syn på mat och oro över vikt. Hade jag istället varit här och nu, ätit och njutit av det mål jag hade framför mig hade maten inte varit en lika stor sak, samt hade blivit mindre komplicerad. Det är lite samma sak med livet i sig. Ägnar du all fokus på den stund du befinner dig i just nu blir inte problemen lika stora och heller inte lika svåra att lösa. Det är klart att man har tusen bekymmer och problem framför sig och har även ett stort antal bakom sig men vad kan man göra åt det NU? Var närvarande i ditt nu så minskar antalet problem och du kommer kanske upptäcka att du inte alls har något att bekymra dig över just i denna stund. De orostankar du hade kring nästa veckas möte med chefen kan du släppa för just nu löser det ingenting att oroa sig över det. Istället kan du känna dig nöjd och glad över att vara fri från bekymmer en stund. Dyker det senare upp något jobbigt så ta det då. Det är egentligen ganska onödigt att göra en sak så mycket större än den behöver vara. För det är vi duktiga på att göra. Vi bekymmrar oss för OM något kommer gå galet. Varför då? Går det galet så ta det då. Annars blir det dubbelt så jobbigt som det behöver vara, om du både ska bekymmra dig för OM det kommer att ske och sedan även när det skett. OM det nu kommer att ske. Det är ju inte alls säkert.

Nä, vi behöver lära oss att ta en dag i taget. Jag behöver lära mig att ta en måltid i taget. Detta har jag jobbat med länge nu och kommer så även få fortsätta med ett bra tag. Men vaddå då? jag jobbar ju i alla fall med det. Jag gör något åt det och då kommer det bli bättre. Medvetenhet är alltid en början! Allt börjar med en tanke.

Du skriver din egen bok

God kväll!

Äntligen fredag och en hel helg att se fram emot. För några månader sedan bävade jag för helger och allt vad ledighet innebar. Som tur var såg jag ofta till att jobba mig igenom både fredag, lördag och söndag. Alla vänner festade och hade mysiga kvällar med god mat, vin och godis. De åkte till stan och fikade, tog en bakfyllepizza på söndagen och åt nattamat efter partyt på lördag morgon. Vart var jag då? Jo, jag jobbade och svalt. Då var jag nöjd och tillfreds med det. Fast när jag i denna stund ser tillbaka på denna mörka tid, dessa dystra helger i ensamhet, blir jag förbannad på mig själv. Hur tänkte jag? Vad prioriterade jag i livet? Vad offrade jag för att slippa äta? Allt, jag gav upp allt för att slaviskt följa Anas regler. Då var det hon och jag. Ana, jag och hungern. Vilket gäng. Om ni bara visste vilka fester vi hade. Ojojoj, här snackar vi helt galna partyn. Ibland fick jag tom tillåtelse till att köpa mig en liten godis påse vars innehåll var hela tio skumgodisar. Tio godisar av den sort som innehöll allra minst kalorier. Självklart var villkoren tuffa. Jag var ju tvungen att hoppa över samtliga mål för att få unna mig denna frosseri. Fast det var det värt.

Nä, hörni. Sorgligt är vad det är. Varje dag kan bara levas en gång, sedan är den historia. Hur vill du skriva din biografi? Valet är ditt! Själv känner jag att min innehållit tillräckligt med självplågeri. Det var ett kapitel som jag nu satt punk för och fortsättningen på historien ska allt bli bra mycket mer spännande. För det är vad jag vill ha i mitt liv, spänning. Inte bara det förstås. Jag vill även ha glädje, kärlek, njutning, äventyr, framgång, karriär och mycket, mycket mer. Dock vägrar jag låta någon annan skriva en enda sida till i min bok. Skrivkramp får vi alla ibland. Vad som då är viktigt är att inte gripas av panik, utan att bara gilla läget, stanna upp och låta orden komma till dig. Kommer du ingen vart i boken på ett tag är det inte hela världen. Förr eller senare sitter du där vid skrivmaskinen igen och orden bara kommer. Sist jag fick skrivkramp begick jag misstaget att drabbas av panik. Jag trodde att jag tappat min skrivförmåga helt och att den aldrig mer skulle återkomma. Jag hade tappat greppet om mig själv och gått vilse i livet. Vad ville jag? Vad skulle jag skriva om? Istället för att bara dra mig till tåls överlät jag mitt skrivande i någon annans händer. Det var då kapitlet om Ana började. Hon var en jäkel till författare av tregedier och hade tydligen mycket att skriva. Det var efter det svårt att återta skrivmaskinen och göra boken till min igen. Men nu är jag äntligen på G igen. Har massor att skriva. Fast dagar då jag inte vill, orkar eller känner för det hoppar jag över att reflektera över vad för historia som skrivs. Då låter jag bara dagen gå utan att grubbla över det. För jag vet att nästa dag kan vara en helt annan och då kanske jag skriver dubbelt så mycket istället.

Tänk på att det är denna bok du kan läsa för dina barn, dina barnbarn och så även den bok du går i graven med. Det är sidor ur denna som kommer berättas efter det att du lämnat jorden. Boken är du och ditt liv.

Tio falska anorektiska sanningar

Anorexia är en sjukdom vilken tar lång tid att kurera sig från. Eftersom det inte bara är en  fysisk sjukdom, utan främst en psykisk sjukdom kan man förstå att det tar tid. Det första som återhämtar sig är kroppen men såren i själen, psyket och de problem den skapat i ditt sociala nätverk tar längre tid. Det invanda anorektiska tankemönstret har gjort att du helt fått ändra levnadssätt och därför kommer det att krävas tålamod tills hela din tillvara återgår till det normala.

Min kropp är inte fullt frisk än, men den är på god väg och så länge jag ger den tillräckligt med energi ger jag den möjlighet att reparera sig själv. Psyket vill jag så gärna vara frisk i. jag vill ha ett sunt och normalt tankesätt vad gäller mat och kropp. Fast motvilligt måste jag erkänna att jag kanske inbillar mig att jag är friskare än vad jag är. Enligt min egen syn på mig själv är jag fri från Ana den större delen av dygnet. Fast tänker jag efter vet jag att min syn på mat inte alltid är helt sund. Absolut inte sjuklig, men Anas ord klingar bak i huvudet ibland och jag kan inte låta bli att påverkas och falla tillbaka i gamla banor. Detta är sällan, men för att vara helt frisk vill jag aldrig behöva reflektera över hur min dag ska se ut genom att ständigt ta hänsyn till mat och ätande. Så länga jag behöver planera eller känner ett kontroll behov över vad jag ska äta anser jag mig inte vara fullt frisk.

Dagar då jag påminns om min sjukdom är ofta tunga för mig och det är lätt att låta det negativa ta övertaget. Ett knep som jag då brukar ta till är att se sjukdomen ur de perspektiv då det var som allra värst och jämföra de tankar som då cirkulerade i min hjärna med dagens tankemönster kring samma saker. Genom att jämföra då och nu kan jag se vilken stor skillnad det är och göra mig påmind om hur långt jag har kommit trots att det bara var månader sedan jag höll på att dö.

Jag kommer nedan att rada upp ett gäng tankemönster som jag hade då. Dessa tankar är för mig idag ofattbara. Jag förstår inte att Ana hade så hårt grepp om mig, att jag trodde på hennes dumdristigheter, att hennes ord var lag och att mitt intellekt och sunda förnuft tom bleknade bredvid Anas skrik.

  1. Ana fick mig att tro att jag blev fet av att använda lipsyl. Hon sa att den feta och mjukgörande salvan var kaloririk och att det smälte på läpparna för att sedan hamna i munnen, rinna ner i magen och lagras som fett.
  2. Ana sa till mig att jag var unik. Min kropp var inte som andras. Den klarade sig på mycket mindre energi och ett kaloriintag på 200 skulle räcka även om jag ägnade mig åt diverse aktiviteter som att jobba, promenera eller passa barn. Åt jag en dag över 200 kalorier var det för mig solklart att jag hade ökat i vikt. Detta var fakta och kunde inte ens motbevisas genom att jag dagen efter vägde mig och vågen visade 0,5 kilo ner. Nej, då var det vågen som ljög. Och ljög, det gjorde den ofta!
  3. Att smörja in sig med body butter eller annan fet kräm efter en duschen var inte att tänka på. Porerna öppnar sig i fukt och värme, vilket innebar att fettet i krämen skulle absorberas och lägga sig som ett fettlager innanför huden. Ja, ni hör. Det är helt sjukt vad korkad man blir av att inte ha någon näring i kroppen. Hjärnan slutar helt att fungera och Ana kan verkligen lura en vart hon vill. Jag är i vanliga fall, i friskt tillstånd en smart tjej som med biologi A, B och breddning i bagaget mycket väl vet hur en kropp fungerar. Men vad gällde vikt, förbränning och kalorier var allt ett undantag i min kropp.
  4. I stillasittande läge förbränner man inte en kalori, sa Ana till mig. Den basala förbränningen var inget som försegick i min kropp inte. Nej, jag var tvungen att aktivera musklerna för att göra av med energi, vilket ofta resulterade i att jag hade svårt att sitta stilla. Och om jag nu var så matt att jag helt enkelt var tvungen att ta det lugnt mådde jag oerhört dåligt psykiskt och förbjöd mig själv att äta helt och hållet.
  5. Vatten innehöll kalorier. Ana sa att vattnet hemma kunde vara modifierat utan min familj som jag var helt övertygad om gjorde allt i sin makt för att lura i ig kalorier och göra mig fet. et var det enda dem ville, göda mig! Jag gick ständigt med en gnagande misstänksamhet mot alla i min omgivning. Tex skulle jag aldrig tillåta någon annan göra i ordning en kopp te åt mig. För vem vet hur mycket extra kalorier dem hade kunnat injicera i tepåsen?
  6. Den vikt i gram jag åt av t. ex ett äpple var också den vikt jag skulle komma att öka efter att ha slufört måltiden. Med andra ord gick jag upp lika mycket som jag åt och all föda som kom ner till min magsäck lagrades.
  7. Att andas in matos kunde resultera i en viktökning. Ja, näst intill alllt kunde på ett eller annat sätt enligt Ana göra att jag gick upp i vikt. Stod jag och lagade mat ville jag helst inte andas så djupt i fall att matoset innehöll kalorier. Detta gjorde att jag ibland undvek att laga mat och utvecklade en slags smärre fobi för att vara i kontakt med viss föda.
  8. Den dagen jag började äta och gå upp i vikt skulle jag aldrig sluta öka i vikt. Att jag hade denna teori kan man ju förstå eftersom jag var helt fast besluten om att allt jag åt lagrades som fett.
  9. Ana sa till mig att alla problem gick att lösa genom svält. Att undvika mat var lösningen. Det var maten i sig som gjorde att jag mådde dåligt och kunde jag bara kontrollera den skulle jag bli glad och nöjd med mig själv. Jag kunde inte känna glädje och ha roligt om jag ätit för mycket.
  10. Ana sa åt mig att aldrig lita på en innehållsförteckning. En vara innehöll enligt henne alltid mer än vad som stod skrivet på etiketten. Det tog lång, lång tid innan hon tillät mig dricka en cola zero. Att den inte skulle innehålla några kalorier var bara ett påhitt. Om jag en kväll druckit en burk cola zero var jag tvungen att väga mig morgonen därpå eller dra in på annan mat för att försäkra mig om att kaloriintaget inte översteg det förutbestämda med colan inräknad som en vanlig cola.
detta är bara några fåtal exempel på vad som för mig då var sanningar kring mat. Idag låter det för mig helt sjukt att jag någon gång kunnat tänka så skevt kring föda. Det var fruktansvärt påfrestande och jobbigt att hela tiden vara så misstänksam kring mat. Jag var hela tiden tvungen att ha koll på folk i köket. Öppnades kylskåpsdörren var jag snabb fram för att kolla så att ingen manupulerade maten eller hällde grädde i mjölken. Denna eviga kontroll gjorde mig galen och tvingde mig till att vara på helspänn 24 timmar om dygnet. Ständigt vaktandes, vakandes och kritisk mot min omgivning. Nej, tack snälla hjärna för att du gick att väcka ur dvalan på ett så simpelt sätt att bara ge dig näring igen.

Svar på fråga

Tänkte för en gång skull skriva ett kort inlägg. Får se om jag lyckas. Vet hur det brukar bli. Har jag någon stund över då jag kan sätta mig och skriva brukar det skena iväg ganska bra. Svårt att hålla inläggen korta, är ju så kul at skriva och dessutom underbart att få saker och ting ur sig.

Fick en fråga om hur lång jag är, vad jag vägde tidigare och om hur allt började.

Jag är 169 cm lång och har haft en stabil vikt på 58 kg (+- något kg) sedan jag var 13 år.

Frågan om hur det började har jag länge sökt svar på. Den är väldigt defus och jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var som inträffade i mitt liv och gav mig anorexia. Antagligen är det en hel samling av olika saker som till slut blev för mycket, gjorde att min självkänsla helt försvann och gav upphov till svälten som jag tog till som en problemlösare, ett straff och ett sätt att i mina egna ögon fortsätta att prestera.

Anorexian blev något att fylla upp mitt tomma hål med. Det ekade av tomhet inom mig. Ana blev en vän.

Nu är hon min värsta fiende och att bli kvitt henne är bland det svåraste jag erfarat. Vår relation var så stark och hon tröstade mig samtidigt som hon såg till att jag aldrig var ensam.

Detta är ett synsätt, det sätt Ana vill att att man ska ha. Men blickar man inåt och använder sig av sina friska ögon vet man att relationen inte alls var stark, den var svag och destruktiv. Jag vet även att den tröst jag inbillade att hon gav mig var falsk. Egentligen sårade hon mig bara mer, gjorde mig allt trasigare och småhögg hela tiden emd sin kniv i mitt hjärta genom att dra mig allt längre ner udner ytan, bort från verkligheten och mina vänner. Och var det någon hon var bra på var det att hålla mig isolerad.

Okej, vi ger oss här=) så kallar vi det ett kort inlägg. Allt är relativt!

 

En kort återblick in i det förflutna

Hejsan.

 Har ni haft en bra helg?

Min har varit ett racerlopp utan dess like. Det har varit full fart med andra ord! Detta är anledningen till att uppdateringen inte varit exemplarisk, å andra sidan är det verkligen skönt att känna att ens liv är innehållsrikt igen, jag lever det och det med råge! Jag har hela tiden något planerat och varje dag har jag upplevt nya saker. Det är precis så här jag vill ha mitt liv och innan sjukdomen levt mitt liv. Dock är jag riktigt trött idag vilket är ett bevis på att jag än så länge inte är i mitt livs bästa kondition och den atlet jag en gång var.

Av vissa omständigheter blev maten katastrof igår (inte pga Ana). Jag fick i mig en macka till frukost och sedan ett äpple och ytterliggare en macka först vid halv fem! När jag kom hem var jag matt, men inte vrålhungrig. Jag fick liksom återupleva den där känslan man hade när man hela dagar gick omkring utan att äta, hemskt. Den trötthet, dysterhet, likgiltighet, hopplöshet och matthet man då känner vill jag aldrig mer uppleva! Så på ett sätt var det bra. En annan sak som hände var att kroppen reagerade mot till följd av svälten genom att vilja ta igen allt den förlorat. DEt blev två varmamackor till middag och sedan en stor godispåse. Mins inte senast jag åt godis. Är liksom inte sugen på det längre, har inget behov av att vräka i mig en massa onödigt socker då jag tillgodoser min kropp och mitt huvud med all den näring den behöver under dagarna. Fast nu har jag erfarat detta och vet att mitt brutalt stora godissug som var oundvikligt varje kväll förr var där av en anledning. Därför ska jag inte heller känna någon ångest över att jag ätit allt de där godiset, min kropp behövde det och jag åt det för att kompensera. Fattar ni, jag kompenesrade med att äta och ta igen förlorad energi, inte med att äta mindre och motionera! Snacka om ett stort framsteg. Är verkligentacksam och glad över att jag ser på allt med ett mycket friskare och mer förnuftigt sätt. Så länge man gör det försvagar man Ana.

Jag ska se till att svara på era kommentarer och skriva om det jag blivit tillfrågad att göra.

Men tills dess får ni ha det udnerbart och unna er att se en film och bara ta det lugnt under de närmaste dagarna då det ska regna nästan över hela landet.

Äldre inlägg