Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin Inläggning

Tillbaka till bloggens startsida

Ett steg fram och två tillbaka

Jag ville verkligen bevisa för personalen, anhöriga och mig själv att jag inte skulle ge upp och låta Ana få övertaget igen bara för att jag blivit illa bahandlat och stött på motgångar. Gjorde mitt yttersta för att ta mig egenom dagarna inlåst på sjukhuset. Inget besök kunde jag motta, då barn inte uppskattades av de andra patienterna och inte fick jag sitta ute i solen, nej, jag var tvungen att vara övervakad hela tiden. Jag hade ju visat vad jag gick för nu; en stor bedragare och fuskare var jag. Misstankar, misstankar och mera misstankar. Orkade faktiskt inte bry mig, för inom mig visste jag att jag ville bli frisk och skulle klara av det. Detta var något jag gjorde för min egen del och inte för någon annan. Så varför försöka bygga upp ett förtroende och bevisa att jag gick att lita på när det enda dem ville var att misstro mig och göra vistelsen till ett rent helvete. Inte alla, men att det var några räckte. Skulle jag engagera mig mer i att bevisa att dem hade fel skulle jag gå under. Min räddning var att ta tre djupa andetag varje gång (ungefär var femte minut) jag höll på att brusa upp och skrika ut mina misslåtande tankar till personalen 0ch att föröka påminna mig om varför jag var här och för vem jag gjorde detta.

Vill man något tillräckligt mycket så går det. Och detta var inget undantag; vikten fortsatte öka så sakterligen och måltiderna lämnade jag alltid med en segergest, det gick framåt! Jag kände ett flyt och en känsla av lätthet, Ana var på väg ut ur mitt liv.

Men man ska aldrig ropa hej förtidigt. En natt vaknade jag med en fruktansvärd magkramp som följdes av en växande tunga och ett hemskt illamående. Visste direkt att snart skulle jag spy. Trots att jag bara varit magsjuk en enda gång i mitt liv (och det var för närmare sjutton år sedan nu) och trots att jag trott mig saknat spyreflexen, då jag aldrig, inte ens på fyllan spytt, visste jag att den natten skulle jag kräkas.

Har aldrig upplevt den känslostorm som utspelade sig i kroppen då. Magen krampade, tungan växte likt en svamp som sedan kramades ur så att salivet bara flödade, jag darrade, kallsvettades och visste knappt vad som var upp och ner. Kroppen var panikslagen och ville springa ifrån magsmärtorna, den ville hoppa ur sitt eget skal och göra sig av med det som orsakade det fruktansvärda illamåendet. Vilket den snart fann en lösning på att göra. Kanske inte det mest fräscha. Den gjorde det genom at spy, spy och spy.

Den vanliga handlingen man tar till är väl att rusa in på toaletten när man känner hur magen drar ihop sig och förbereder sig för att kasta upp det som finns där inne, men saken var den att min toalett ju var låst. Så jag kastade mig på larmklockan intill min säng. Det ringde, ringde och ringde. Ring ring ring ring. Vad var det frågan om? varför kom de inte någon? Jag brukade få ringa på klockan varje natt för att jag behövde komma upp och kissa, men det hade aldrig någonsin dröjt så här länge innan nattpersonalen dykt upp. Ring ring ring. Klockan fortsatte larma, men ingen kom. Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre, jag var bara tvungen att spy. Nej, det kunde jag inte, inte här i sängen. Men magen smärtade, illamåendet växte sig allt större. Glump, jag svalde, glump, igen. Ett, två, tre... nej, jag kunde inte fokusera på något annat än vart jag möjligen kunde spy.

Dörren öppnades och ljuset spreds längst med golvet och upp mot väggarna för att snart lysta upp större delen av rummet. en skugga kunde tydas från den kropp som var på väg in i rummet och skulle bli min räddning. Men skuggan stod still, hon kom inte in och jag vågade inte öppna munnen i risk att det då skulle bli en mänsklig spyfontän av mig. Hon sa att någon hade ramlat där ute och att så länge det inte var akut fick jag lov att vänta. "S..py, jag må....ååååste spyyy", kved jag. "Varför då, mår du illa?", "Skynda dig hit så låser jag upp toadörren", sa en stressad röst. Jag kände mig besvärlig och ville be om ursäkt för att jag var tvungen att kräkas så här på natten, men så kom jag på mig själv. Vara till besvär, jag var ju för fan sjuk, så rusade jag in på toan. För ett ögonblick höll sig tankarna om att jag inte kunde spy kvar, men så snart toalocket var öppet hulkade jag som en ko. Jag spydde och spottade, spottade och spydde. Smaken var förjävlig och stanken om möjligt ännu värre. Vilken plåga det var. tack gode gud för att jag så sällan behövt uppleva detta. Magen krampade fortfarande, men det kändes en gnutta lugnare. "Hallå, jag måste gå nu", sa nattpersonalen och drog upp mig från badrumtgolvet. Jag var knappt vid medvetande längre och mattheten som omgav min magra kropp var enorm. Hon släpade ut mig till sängen och gav mig en påse att kräkas i, sedan gick hon. Där lämnades jag kvar med spyrester i håret och utan att ens fått skölja ur munnen eller tvätta händerna. Jag frös, skakade och magen började krampa på nytt. Det var dags igen... spy, spotta, spotta, spy. Detta fortgick halva natten trots att jag började spy galla redan efter två omgångar.

De två kommande dagarna var jag helt isolerad och utmattad. Jag fick inte i mig någon mat och dropp kopplades in. Det var tal om att jag skulle förflyttas till infektion pga uttorkan somjag drabbats av till följd av magsjukan. Som tur var slapp jag undan.

Fjärde dagen inne på rummet hade den hemska huvudvärken och illamåendet lämnat mig. Nu kunde jag försiktigt börja få i mig fast föda och återvända till livet. Denna dag kom också en läkare in till mig för att redovisa provresultaten från de odlingar som tagits under minmagsjuka. Tydligen hade jag haft tre olika visrus, som omöjligt kunde angripa en kropp samtidigt. Att jag var ett undantag var för att mitt immunförsvar var nästintill obefintligt till följd av min låga vikt. Jag var alltså unik i det att det mest aggressiva magsjukevirus drabbat mig samtidigt som ytterliggare två magsjukor tagit sig in i min kropp.

Kan inte säga annat än att det var dålig timing. Vikten rasade givetvis. Vägde mig inte på två veckor efter magsjukan och då visade vikten det samma som den gjort två veckor tidigare, strax före jag blivit sjuk.

Andra gången jag spyr i mitt liv och det är när jag ligger på sjukhus pga min låga vikt. Ironiskt eller vad. Jag hade tur som överklevde sa läkaren som bekymrad kommit in till mig under dagarna efter magsjukan.

Ett litet misstag - en hård bestraffning

"Var promenaden skön igår?", väste den röst som en morgon fick mig väckt.

När jag listat ut vad jag hört, fått ihop sammanhanget av orden och förstått att det var en fråga, halvsov jag frotfarande. Plötsligt rycktes täcket av mig och en kall hand ryckte tag i min arm. "Var promenaden skön igår, sa jag?". Rösten var nu ännu vassare och gjorde att jag hoppade till i förskräckelse. Vad var det frågan om? Min magkänsla sa mig att det var ett påhopp, att jag höll på att bli utskälld, att den personen som nu satt bredvid mig var förbannad och av någon anledning ville tillrättavisa mig. Men vad hade jag gjort. Bilderna var fortfarande morgonsuddiga i mitt huvud och den jobbade på högvarv för att knyta ihop frågans innehåll med ett fel jag begått. Promenad...? promenad...? Jag hade inte varit ute och gått. Men så plötsligt mindes jag; jag hade ju gått från bilen till fiket.

"Ja, det var skönt, men promenad skulle jag inte vilja kalla det. Snarare en förflyttelse mellan bilen och det fik Johan ville ta med mig till, ett fik så litet att man inte kom in med rullstolen", sa jag med en betydligt mycket säkrare och lugnare röst än vad som egentligen var passande för mitt sinnestillstånd i den stunden. "Du förstår väl att jag inte tror på dig. Och var det av den anledningen att fiket var för litet hade ni väl kunnat välja ett annat", nästan skrek hon samtidigt som hon lämnade rummet och smällde igen dörren.

Den morgonen var jag tvungen att förbli sängliggandes ett par minuter innan jag skyndade mig upp till frukosten. Jag kände att jag behövde få ihop det hela, samla mina tankar och lista ut vad det var som hänt minuten tidigare. Aha, just det. Vi hade på vägen från fiket mött några i personelen. Jag hade då för en sekund gripits av panik och tänk att shit, nu är det kört, nu kommer jag aldrig mer få lämna avdelningen. Men efter att ha uttryckt mina känslor till Johan som genast lugnande mig med att han skulle förklara för dem precis hur det hela gått till och att dem omöjligt kunde göra en stor sak av att jag gick den korta biten. Jag är inte den som brukar brusa upp så jag lugnade mig snabbt och tänkte sedan inte mer på det under resterande tid av dagen.

Nu hade jag fått klart för mig att det var fel person vi mött. Och ovetende som jag var där jag låg i sängen och precis fått händelsebeloppet klart för mig, hade jag inte en aning om vilka konekvenser som väntade av det, i mitt huvud lilla missödet.

Tydligen var det inte lika litet hos den subban (ursäkta) som sett mig utan rullstol. Efter frukosten kom hon tillsammans med överläkaren in till mig och sa att jag numera inte fick lov till fler timpermisioner. Ni anar inte vilket kaos som uppstod tack vare deras beslut om detta. Oj, det blev nästan lika stort som när jag skulle tvingas till sondmatning igen. Jag ringde föräldrar, Johan, syskon, min behandlare i öppenvården, läkare och gapade och skrek. Men denna gången tänkte de inte ge med sig, dem var fast beslutsamma om att jag skulle straffas, hårt. Ja, de hade ingen aning om vad dem i och med denna åtgärd gjorde mot mig. All min frihet och allt det jag funnit motivation i bara togs i från mig. Jag skulle hedanefter bli tvungen att spendera HELA dagarna på avdelningen. Allt som började gå åt rätt håll, jag hade börjat öka stadigt i vikt, de hade börjat byggas ett förtoende för mig (om bara ett litet, så iaf något), jag hade börjat kunna njuta av att ta en fika tillsammasn med anhöriga utöver maten på sjukhuset utan att drabbas av panik och jag såg i de stunderna jag var tillsammans med vänner en klar skillnad på hur mycket jag orkade och på hur mycket bättre jag mådde. Men nu var det bom stopp, nu skulle jag straffas och tiden inlåst på ett sjukhus skulle bli ännu längre och plågsammare.

Dagarna som följde ringde jag många samtal där jag gråtandes och bedjandes bad mina anhöriga att ta hem mig. men de vägrade låta mig slippa sjukhuset. Jag blev arg, ledsen, förtvivlad och måltiderna blev så fruktansvärt mycket kämpigare då jag stötte på motgångar och inte fick min vilja igenom. Tillslut tvingades jag se det hela som en prövning, en utmaning om att klara av att kämpa mot Ana trots att omständigheterna omkring inte var helt optimala.

Fan vilket fight det var. Men jag klarade det och tog mig ur det starkare än någonsin=)

Skev kroppsbild?

Dagarna gick och mönstret var detsamma; mattider, vilotimmar och en enda lång längtan efter det besök som eventuellt skulle komma under eftermiddagen och ta mig ut från avdelningen någon timma.

Jag har tidigare skrivit under vilka villkor jag fick lämna sjukhuset tillsammans med anhöriga. En utav dem var tvånget att sitta i rullstol.

Det var inget större problem för mig. jag menar hellre att jag skulle köras i rullstol ute i solen än att jag var tvungen att ligga i sängen och vara i stillhet inne på avdelningen. Dagarna blev så otroligt långa.

Det var en fredag och under veckan hade jag haft ganska lite sällskap. Nu när det äntligen var helg och min familj var lediga kunde de komma och hälsa på. Johan kom så snart han kunde efter jobbet och skulle ta med mig till stan för en fika och för att kika i lite affärer.

Innan jag rullade ut från avdelningen dörrar skrev jag upp vilken tid jag åkte och vilken tid jag skulle komma tillbaka. Vilket var ytterliggare ett villkor för att man skulle få ta sig ut genom de låsta dörrarna.

Vi lastade in rullstolen i bilen och körde in mot stan. Jag var glad. Varje gång jag kom ut kände jag mig så fri. Jag fick andas frisk luft och en chans att tänka på annat.

När vi parkerat och Johan var på väg att lasta ut rullstolen sa jag till honom att låta bli. Jag bad honom om lov att få gå på mina egna ben den korta biten som var från parkeringen till fiket. Det fik där jag för tt par år sedan jobbade. De som befann sig på fiket kände mig, de var föredetta arbetskollegor till mig och mina tidigare chefer var där. Inte ville jag dyka upp där sittandes i en rullstol.

Efter lite övertalande gick han med på att låta mig gå. Vilken känsla det var. Benen var numera så svaga av att musklerna förtvinat att de dar´rrade när jag stod på dem. Visst var det inte hälsosamt att med min låga vikt vara ute och gå. Nej, jag visste att det var en hälsorisk, men nu handlade det inte om mer än ett par hundra meter och jag vet själv att det bara är bra för benskörhet att belasta skelettet lite.

Trots att mina ben var svaga var det underbart att få glida fram på gatan. Jag hade svarta vinterkängor på mig som kändes som sementblock att lyfta de första stegen, men glädjen över att slippa bli körd i rullstolen trängde undan ansträngningen som krävdes för att ta mig framåt. Istället kändes det som att ett par vingar växte ut från ryggen på mig och att jag nära på flög fram.

Först trodde jag att blickarna som riktades mot mig skulle vara färre då jag inte satt i rullstol, men min upplevelse var att det var än fler ögon som blängde undrande på mig. Var det bara något jag inbillade mig? Ett gäng killar i 18 års åldern blängde extra länge och mycket på mig. Deras blickar spanade in mig uppifrån och ner, nerifrån och upp och sedan kollade de på varandra och samtalade om något som uppenbarligen handlade om mig, då de inte direkt var diskreta när deras nickande och pekande träffade exakt mig. Vad var det dem pratade om? Var det att jag var tjock? Nej, det hade jag äntligen insett att jag inte var. Jag menar, min sjukdomsinsikt hade faktiskt slagit sig rot strax efter tiden på MAVA. Konstigt vore väl annars. Nu visste jag att jag var underviktig och att jag var tvunge att göra något åt det. Nej, fel. jag höll på att göra något åt det. Frågan var då om jag såg HUR underviktig jag var. Antagligen inte. För vad de där killarna snackade om var hur äckligt smal jag var. "Kolla skelettet", sa de när jag gick förbi dem.

Fruktansvärt sorgligt var det. Ingen hade någonsin sagt något elakt om mitt utseende. Det var inte sällan jag fick killars blickar. Dock brukade det vara av en annan anledning än att äcklas av mig. Brukade inte folk komma fram och berömma mitt utseende, säga hur fin jag var? När slutade människor tycka det? Ser jag så hemsk ut? Är jag SÅ smal? Förvirrad kände jag mig.

En stund senare kom jag på mig själv med att granska mig själv i ett skyltfönster. Knäna stack ut som sylvassa knotor från benen på mig, mina höfter syntes äckligt tydligt genom den tjocka tröjan, magen var insjunken, nyckelbenen tillsammans med axlarna gjorde att det såg ut som jag hängde på en galje, färgen i ansiktet var gråblek och kimderna var alldeles insjunkna, näsan tycktes stor i mitt avmagrade nylle och armarna var inte tjockare än ett rep. Var det jag? Var den tjejen, nej, det påklädda skelettet jag? Snabbt vände jag bort blicken och nästa gång jag kollade efter såg jag mig själv igen, en smal tjej, inget benrangel, men heller ingen kurvig kvinna, bara en lite väl tunn tjej. Ja, det var jag. Det jag tidigare sett kan inte ha varit Alex.

Senare på kvällen tänkte jag fortfarande på alla blickar jag fått, allt viskande och pekande kring mig och framförallt på de där orden killarna uttalat: "Kolla skelettet". Min sinnesstämning var lägre än vanligt. Inne på avdelningen var jag numera känd som den glada och tuffa tjejen eftersom min egna personlighet var på väg tillbaka tackvare att jag börjat tillföra näring till kroppen. Dock var jag tydligen fortfarande fruktansvärt smal. Det var svårt att känna sig sjuk och smal när man inte var hungrig och åt normalt, eller tom mer än alla andra. Jag tyckte hela tiden att jag var friskare än jag var.

Kanske var det ett litet uppvaknande som kom till mig just den fredagseftermiddagen. Hur som helst vet jag att många tankar väcktes inom mig.

En falsk kroppsbild är tydligen något som tillhör sjukdomen. än idag är synen på mig själv skev beträffande min fysik. Dock försöker jag istället intala mig själv med att mitt BMI fortfarande är lågt, så lågt att jag inte får lov att arbete vilket måste tyda på att jag är smal. Eller?

Hur kääner ni? Hur ser ni på er själva?

Jag ser iaf snällare på mig själv som person numera.

Nä, nu ska jag fortsätta baka bullar med min älskade vän Angelika.

Återvänder från Norge till Sverige imorgon.

Ha det gott.

 

Hopp om några timmars permis

Det var en dag som likt alla andra började med att jag väcktes av att personal tog blodtryck, puls och stoppade en termometer i munnen på mig, sedan lämnades jag och hade exatkt fem minuter på mig inn jag blev hämtad till frukosten.

Det var en frukost som såg ut som alla andra; en portion gröt med mjölk, en macka med skinka, ett glas proviva och kaffe.

Men det var en Alex gladare än vanligt.

Solen sken utanför fönstrena och dess strålar trängde sig in genom glaset och värmde upp de kalla korridorerna. Mitt humör matckade det vackra vädret. Idag var det fredag och min sjätte helg på avdelningen. Liksom inför alla helger hade jag bett min kontaktperson ta upp permetion på ronden, men veckan hade gått bra och hon hade gett mig förväntningar om att jag skulle få åka hem på gadpermis. Jag visste av erfarenhet att mer än några timmars permition inte var att tänka på. Alla måltider var tvungna att intas på avdelningen eftersom det noggrant skulle noteras och införas i min journal över födointag, viktkurva och fysiska tillstånd.

Det var okej. Att bara få komme bort där ifrån för några timmar räckte. Det skulle räcka med att bara åka hem och vända, som var det enda jag skulle hoinna med mellan frukost och lunch, för att få nosa på friheten, få en doft av det jag dagligen kämpade för, en doft av hem, värme och trygghet. Det var trots allt det som var målet, att få komma ut från sjukhuset och få återvända hem som en ny frisk person. Just nu tycktes det vara så avlägset. jag hade nästan glömt hur det såg ut hemma.

Mitt humör sprudlade och jag delade under frukosten med mig av min förväntan inför trippen hem och av min glädje över detta till de andra patienterna. Alla var lyckliga över att jag skulle få komma ut och önskade mig en härlig dag.

Efter vilan kilade jag så fort jag kunde ut från rummet för att leta reda på min kontaktperson. jag såg henne längst ner i korridoren och ropade med en hög förväntan och stor entusiasm i rösten efter henne. Hon vände sig om och då jag såg hennes beklagande min visste jag. Hon behövde inte säga något. Min glödande glädje slocknade likt en eld kvävd av en brandsläckare. Besviken och arg vände jag mig om utan att säga någonting. Jag tog riktning mot rummet och för varje steg växte sig klumpen i halsen allt större. Stegen blev snabbare och snabbare och till slut kutade jag in på rummet. Dörren smällde jag igen bakom mig och slängde mig sedan på sängen. Tårarna ville bara ut, det gick inte att hålla dem borta. Plötsligt tycktes solen gå i moln och hela tillvaron kändes så fruktansvärt tung, sorglig och outhärdlig. Jag sträckte mig efter mobilen som jag gömt på nattduksbordet och slog på den trots att jag inte fick. sedan ringde jag upp Johan och lät min besvikelse välla ut i ord blandat med snyftningar. Han satt i bilen, på väg att hämta mig. Vi hade planerat en mysig dag och hela veckan hade jag längtat efter detta. Men nu då...? Jäkla skitställe. Jag hatade allt och alla just den stunden. Livet var orättvist och jag orkade inte längre vara inlåst på den fängelselika avdelningen.

Johan sa att allt skulle lösa sig, att jag var tvungen att fortsätta vara stark, att allt skulle bli bra.

Nu när jag sitter och skriver om händelsen tycks det inte vara en så stor grej. Men jag lovar, då var det det. Det betydde så otroligt mycket att få komma ut, andas frisk luft, låta solens strålar värma huden, vinden smeka kinden och omgivningen rensa sinnet. Dagarna såg alltid lika ut där inne. Det var bara mat, mat och åter mat. Man blev hela tiden påmind om att man var sjuk. Något jag aldrig velat kännas vid, något jag alltid försökt gömma och förneka. Att någon hindrar en från att lämna ett sjukhusområde gjorde att det var ofrånkomligt att påminnas om att man inte var frisk. Hemskt.

Johan kom till slut och vi fick lov att åka iväg in till staden för att ta en fika. Tack, snällt. Säkert att ni låter mig göra detta? jag kanske inte överlever bilfärden. Nä, allt var ju av en anledning. Tror inte att jag förstod det just då, ville ju bara få vara människa, inte en sjukdom, absolut inte anorexia. Jag ville inte behandlas som en anorektiker. Jag var faktiskt en person, en person som för varje dag som gick växte och syntes mer och mer. Såg inte personalen de? Förstod dem inte att så länge de inte behandlade  ig som en individ, utan som en anorektiker kvävde de mig. Fan vad tufft det var.

Jag bet ihop och tog mig igenom den dagen också som helt ärligt slutade kanske bra till slut ändå. Jag och Johan fick en mysig fikastund och resten av dagen blev jag stöttad av de få av mina vänner som var kvar på avdelningen över helge. De allra flesta, alla utom jag, åkte hem över helgerna. Hem till sina familjer och vänner.

Min familj fick istället komma till mig. Tack för att ni ställt upp!

 

Att ta lärdom av andras erfarenheter

Jag minns så hur jag frös den första månaden. Även om min förbränning kommit igång och pulsen var okej ville allt börja fungera lika snabbt som mitt huvud gjorde. Jag är innerligt tacksam över att jag lämpade så mycket med mina tankar så att den psykiska utvecklingen hela tiden var före den fysiska. hade kroppen återhämtat sig snabbare och vikten rusat upp alldeles för fort hade det varit tufft att komma därifrån lika stark som jag gjorde.

Pulsen var som sagt var okej, runt 50 ganska stadigt, men blodtrycket var lågt, 50/30, ibland lägre. Idag ligger det fortfarande lågt, runt 70/55. Dock känner jag inte av yrseln och mattheten lika tydligt och ofta.

Det var inte bara en kall och kal känsla som infann sig tackvare sjukhusmiljön, det var även så att jag var stelfrusen. Mitt huvud hade tinat upp och Alex hade börjat leva, men frös gjorde jag ständigt. Minst två par byxor, tre tröjor + en överdragströja, flera filtar och ett element precis bredvid sängen på högsta värme, räckte inte för att hålla mig varm. All personal våndades av värmen inne på mitt rum. Jag fattade inte hur de kunde. Var de nervösa eller i klimakteriet allihop? Det är svårt att se att det är en själv det är fel på. Jag kunde inte erkänna att det faktiskt var outhärdligt varmt inne på mitt rum och att jag hade ovanligt mycket kläder på mig förrän jag själv kände värmen. Det tog lång tid,men vad jag njöt och njuter av att slippa fysa 24 timmar om dygnet. Att slippa huttra hela tiden har också gjort så att jag har mindre ont i nacken och käken eftersom jag nu kan slappna av bättre.

Ytterliggare en anledning till att jag idag har lättare att uppskatta saker och kan berömma mig själv lättare är alla olika personer jag fick möta inne på avdelningen. Dit kom missbrukare, misshandlade kvinnor, både unga och äldre med bipolär, advokater som "gått in i väggen", egna företagare som jobbat så hårt att de plötligt kolapsat, självmordsbenägna, mammor som förlorat vårdnaden om sina barn pga att de inte har något hem, killar i 20 årsåldern som tagit livet lite för lätt ibland och hamnat i trubbel till följd av detta, tjejer som precis slutat skolan och tagit första steget ut i en vilsen värld och av den anledningen tänk ta farväl av jordelivet, tungt psykiskt sjuka och andra som bara flängde in över ett par dagar av olika anledningar som jag inte hann snappa upp.

Många va de i ala fall som åkte in och ut från avdelningen medan jag låg där. Egentligen var det bara för akuta fall så den längsta perioden man fick vara där var två veckor. jag tycktes vara den enda som innerligt ville där ifrån och också den enda de inte släppte ut. Märkligt. Vill fortfarande inte tro att det var så illa. Men, jo, jag vet att det inte var bra. Kanske beror min sneda sjukdomsinsikt på att jag faktiskt trängde undan Anas konstiga tankar relativt snabbt. Visst sitter många vanor i ryggraden och som U säger har jag många typsika anorektiska drag och beteenden kvar. Men så länge jag försöker uppmärksamma dem och inser att det inte är friska beteenden håller jag mig i rätt kurs, kursen mot det friska.

Snart vågade jag börja prata med patienterna, jag accepterade att alla inte var psykfall bara för att de låg på denna avdelningen. Det var inte bara människor med en halv hjärna som hamnade här, utan detta var ett ställe för akuta fall och för sådana som behövde en akut återhämtning från vardagen.

Jag minns s¨å väl första gången  jag förde en längre konversation med några utav patienterna. Det var vid lunch enh fredag. Dagen innanhade det kommit in ett gäng yngre tjejer. De hade genast funnit varandra och jag hade redan kvällen innan vid kvällfikat iakttagit dem då det tillsammans satt och fnissade medan de frossade i det saftiga hamburgare personalen lyxat till med. Jag visste att det var sällsynt att få annat än smörgås till kvällsmat. Trots det hade jag inte en tanke på att själv rubba mina rutiner för kvällsmaten. nej, jag skulle dricka min näringsdryck och äta min smörgås, något annat skulle jag aldrig våga. Visste att jag oavsett vartvungen att slurpa i mig den hemska näringsdrycken och att utöver denna äta en hamburgare, nä, så långt kommmen var jag inte.

Jag beundrade i alla fall tjejernas glada humör och stora aptit i bakgrunden. Jag höll mig alltid i bakgrunden under måltiderna. Då var det full fokus på att få i sig maten som gällde. Att ha sällskap av någon annan patient gjorde det mycket svårare.

Men denna fredag blev det annorlunda. Jag fick min bricka med röd mjölk i glaset i mina händer och sökte som vanligt efter en ensam plats där jag i lugn och ro kunde äta min måltid, då en utav de yngre tjejerna ropade på mig; "Kom och sätt dig med oss", sa hon med ett vänligt leende på läpparna. Jag är varken oartig eller en ensamvarg av naturen så jag bytte riktning och slog mig ner vid deras bord. Så snart jag satt mig ner ångrade jag mig och kände en växande oro inom mig. Hur ska jag klara av att hålla koll på vad jag stoppar i mig, hålla koll på klockan så att jag hinner äta upp, slåss mot Anas tankar, samtidigt som jag ska prata och vara trevlig? Vad dumt av mig att inte tänka längre än näsan räcker. Nu har du tagit dig vatten över huvudet igen. JAg vände mig om och sökte stöd från hon i personalen som var mitt matvak, men hon tycktes inte låtsas om att jag brutit rutinen att sitta ensam. Hennes blick sa mig inget annat än att; "Sätt igång och ät nu, tiden går". Så det var bara att ta gaffeln i denh ena handen och kniven i den andra och börja äta. Konstigt nog gick det bra, det var trevligt att tjöta skit och slippa drunkna i mattankar. Det kändes på något sätt gott i kroppen och jag var stolt över mitt "normala" beteende, jag åt i sällskap av andra.

Detta var en början på en mer social tillvaro inne på sjukhuset. efter detta blev det jag som ropade till mig sällskap under måltiderna och det var jag som tog kontakt med de nya patienterna. Snart insåg jag hur mycket jag hade att lära av alla. Och faktum är att de hade otroligt mycket tt lära av mig med. Jag blev liksom som en mentor för många där inne. och genom att prata och ge stöd åt andra, växte jag och min självkänsla fick sig en boost.

Det var många hemska historier och livsöden jag fick ta del av, vilket fick mig att inse hur oförskämt bra jag har det. Jag kände att jag hade allt utan den självkänsla som krävdes för att ta mig ur anorexian.

Snabbt fatatde jag ett fast beslut om att börja jobba aktivt på att förbättra min självkänsla och att en gång för alla besegra Ana.

Kan jag, kan du!

Äldre inlägg