Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin Fyskoll och samtal på mottagning

Tillbaka till bloggens startsida

Fyskoll och samtal på mottagning 28/10

I fredags var det dags för de något uttjatade veckobesöken på mottagningen. Längtar verkligen efter att slippa åka och väga mig varje vecka.

Resultatet efter en veckas förhållandevis smärtfria kamp mot Ana var slående! Ett kilo upp. Äntligen. En viktökning som välkomnades varmt och inte gav den minsta ångest. Vikten är svar på tal, den är sanningen och det som talar för hur det egentligen står till med anorexian. Vet att man som anorektiker vill bortförklara sig och komma med en den ena efter den andra undanflykten till varför man inte ökar i vikt. Det gör jag ju själv. Tycker att jag äter och kämpar på. Vilket jag givetvis gör också. Jag äter, men inte tillräckligt. Tanken är att vikten ska bli sund och normal. Vad jag äter för att uppnå den spelar ingen roll, bara den ökar.

Hur har det gått att äta i helgen efter en viktökning på ett kilo?

Jo, det har gått bra. Flytet håller i sig tack vare min fasta beslutsamhet om att detta ska gå, jag ska bli frisk. Tanken kan jag påverka och känslorna är inget annat än ett tillfälligt tillstånd. Livet har för mycket att erbjuda för att ödslas bort på tankar rörande mat.

Samtal och fyskoll på mottagning 21/10

I fredags följde Johan med till samtalet. Jag hade haft på känn att en efterfrågad viktökning inte skulle finnas på plats. Detta hade jag rätt i och samtalet blev långt och jobbigt. U, tycker saker som jag inte håller med om. Det är svårt för henne att veta hur mycket jag kämpar under dagarna när hon inte är med och åskådar detta. Klandrar henne inte men att jag inte ökat i vikt har inget att göra med att jag inte äter. Känner en ständig oro över att jag är för smal och vad folks tankar och reflektioner kring detta är. Det är tungt att ens behöva fundera över om folk i min omgivning litar på mig eller om de tror att Ana fortfarande har makten över mig. Visst finns hon där, men hennes grepp blir allt klenare och varje sekund slåss jag för kung och fosterland.

Av denna anledning har helgen blivit lugn med pizza, hamburgare och godis. Allt för att motbevisa andras tvivel.

Känslorna beträffande detta är bara positiva. Jag har fått ännu mer kraft och tävlingsmänniskan inom mig väcks till liv då jag har något att slåss för, en viktuppgång. Det är bara att ge järnet. Mål är i sikte och att snubbla på linjen är inte att tänka på. Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska ta mig dit. En underbar känsla!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Samtal och fyskoll på mottagning 6/10

En ledig dag innebär knappast lugn i mitt liv. Det är snarare ett par högre växlar som ligger i. Detta är jag nog inte ensam om och man har ingen annan en sig själv att skylla. Jag menar man bestämmer ju över sitt eget liv och det är valfritt vad man fyller sina dagar med för sorts aktiviteter.

05.30 ringde klockan och jag drog halvt sovande på mig ett par byxor, en tröja, skorna och ropade till mig Senna för at sedan kila över till föräldrarna. Tristan skulle operaras idag så jag skulle passa Adrian och Wilmer. Jag kröp ner bredvid Wilmer en stund men lyckades inte somna om. Strax före sju vaknade han och var i vanlig ordning snabbt på benen. Han fyller två idag så det blev till att väcka Adrian för att tillsammans fixa en mysig frukost, öppna paket och sjunga "Ja må han leva" innan jag körde iväg dem till dagis. Efter att ha lämnat av dem var det bara att ratta vidare mot samtalet och det inplanerade läkarsamtalet.

Trots att jag ätit stora mängder och utmanat mig med mycket blev dagens vikt samma som sist, bara något hekto upp.

Känslan? Aningen besviken faktiskt. Låter kanske helt osannolikt för er som lider av ÄS men är lite orolig över att vara för smal ibland. Ett angenämt bekymmer enligt mig själv med tanke på att jag i flera år ansett mig vara tjock, tjockare, tjockast. Med det inte sagt att det fortfarande inte är jobbigt att äta, för det kan det stundvis vara. Mat är vissa dagar ett laddat ämne än idag. Trots det måste jag konstatera att jag har komit långt i kampen när jag vid vissa tillfällen kan känna mig smal.

Mitt BMI ligger nu runt 16,3 så det är bara att fortsätta ge järnet. Någon tanke på det motsatta existerar inte, jag blickar framåt.

Nu har vi precis sjungit för Wilmer igen och ätit tårta. Som vanligt åt jag i stora lass och var den som offarde mig mest vad gällde att minska tårtans omkrets. Haha. Ingen ångest alls. Gjorde det bara för att jäklas med Ana riktigt ordentligt och för att det är så himla gott.

Imorgon börjar min helg. Ska ha det underbart och bara dricka gott, äta gott och njuta av att vara tillsammans med Johan en hel helg. Fick nämligen en weekend i Malmö av honom med övernattning på lyxhotell inkluderat. Om jag är bortskämd? Ö, Ja! Gott ska det bli med hotellfrukost!

Fyskoll och samtal 23/9

Hejsan.

Oj, vad fort dagarna går. Dem bara rusar iväg. Jag har svårt att hinna ikapp. Nu är det ny arbetsvecka igen och helgen som har varit är historia.

I fredags var jag hos U för samtal och fyskoll. Vågen visade inte något positivt, blodtrycket och pulsen var i vanlig ordning låg och en skopa skit fick jag för att jag inte varit och tagit blodprover.

Annars var samtalet bra och vi beslutade att jag måste äta mer energirika mellanmål och våga variera min kost i större utbredning så att jag inte fastnar i mönster. För är det något av mitt anorektiska mönster jag märker av så är det just det med tryggheten, bristen på variation och risken att fastna i liknande matmönster. Varför? Jo, för att det är ett sätt att känna kontroll och trygghet genom.

Det är svårt att ge en bra förklaring på varför det skulle vara tryggare och anses mer kontrollerande genom att äta samma frukost sju dagar i veckan än att på helgen våga byta ut gröten mot en macka till. Kanske är det bara så att jag vet att det fungerar att äta på detta sätt utan att Ana gör sig hörd och besvärlig. Jag vet att det jag ätit flera gånger om fungerar utan att ge mig ångest och blir då trygg i att fortsätta på det spåret. Visst vill jag prova nya saker ibland och då gör jag också det. Fast samtidigt är det många gånger enklare att bara äta det som fungerar istället för att utmana och ta risken att Ana skriker. Ofta beror det på min sinnesstämning. jag brukar känna efter om jag är tillräckligt stark inför måltiden för att våga utmana, tillräckligt motiverad. Eller om jag är sårbar, nedstämd och känslig. Än så länge är Ana så pass närvarande att jag måste känna efter och resonera med mig själv. Skillnaden är dock att Ana egentligen inte är med i själva resonemanget kring vad jag ska äta. Jag vill bara hålla henne utanför. Hade hon varit med hade måltiderna inneburit fifflande, ljug och undvikande. Det är inte vad det är frågan om nu. Nu är ett vant matmönster snarare en försiktighetsåtgärd.

Många gånger önskar jag dock att inte heller detta beteende hade varit nödvändigt, att jag hade sluppit vara rädd för att hamna i konflikt med Ana eller få henne inblandad. Tänk vad enkelt det hade varit att bara äta et jag hade velat och känt för i studen utan att ägna så mycket som en tanke åt vilka känslor det kommer att väcka. Å andra sidan måste jag se till hur det var för några månader sedan då var undvikande beteendet ett helt annat och jag just UNDVEK mat. Så är inte fallet nu.

Man får ta en dag i taget, mer kan man inte göra.

Fyskoll och samtal på mottagning 15/9

Hallå världen!

Idag känner jag mig otroligt energifylld och motiverad att fortsätta kämpa på nytt. Gud vad jag älskar dagar som dessa. Glädjefyllda, orkesfyllda, insprieande och produktiva. Dagar som denna är dagar då man lever och dessutom får lite vettigt gjort.

När jag gick och la mig igår hade jag funderingar på att bara låta bli att ställa klockan, vilket hade blivit den första morgonen på väldigt, väldigt länge, och bara sova ut. Sova bort all ångest, det sjuka och trötta. Men klockan ringde och jag åkte iväg till det inplanerade mötet hos U, min behandlare. Jag kände redan i samma ögonblick som jag satte ner fötterna på golvet att detta var en betydligt mycket bättre dag än de senaste varit. Jag kände att jag mådde bättre och att tankarna var ljusare. Tack för det, säger jag bara! Vet ju inom mig att solen alltid skiner bakom molnen, men ibland blir det tröstlöst med alla dessa mulna dagar. Eller vad säger ni?

I alla fall så kom jag till mottagningen och det första som gällde var givetvis en vikt. Den visade samma som för en vecka sedan. Känslor kring detta? Nä, tänker inte så mycket på det. Det som däremot kändes bättre var att jag och U samtalade riktigt bra idag. Jag kunde uttrycka mina känslor, sätta ord på de mörka dagar jag haft. Att det kan vara så befriande att bara få saker ur sig, härligt!

Vi bestämde även att jag behövde träffa läkaren. Inte för att det är akut, men vi behöver ändå se över mitt hälsotillstånd.

U förökte ta blodprover på mig, vilket givetvis inte lyckades. Suck, att man ska vara så svårstucken. jaja, det finns ju större bekymmer här i världen.

Nu ska jag äntligen få lite gjort i lägenheten. Och ikväll blir det färska räkor, nybakad baguette, vin och ett gäng vänner. Mysigt värre.

Ha en bra dag!

Äldre inlägg