Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg i kategorin Dagbok

Tillbaka till bloggens startsida

Anteckningar från sjukhustiden 2/3

Väcktes tidigt för att i rullstolen bli iväg körd till provtagningsrummet där jag skulle bli stucken och pulsen skulle kollas.

De stack mig en gång, två gånger, tre gånger. En ny sköterska kom in. Hon stack mig upprepande gånger. De värmde, prövade att sticka i handen. Till slut fick jag köras till operation där de fick sätta en nål Suck.

Idag vägdes jag också. Vilken tur att jag sett till att "fuskkissa" inne på toan och istället vätska upp mig med nästan en liter vatten. Det är inte det att jag vill hålla på såhär. Jag vill på riktigt bli frisk och ser då inget annat alternativ än att påskynda det hela genom att ha en högre vikt så att jag får komma tillbaka till Östra sjukhuset. Vägde 39,5 kg.

I övrigt vare dagen tung då jag trots min "viktökning" inte får komma till Östra förrän på måndag. Är rädd att öka för snabbt i vikt trots att det hela går för långsamt. Förvirrad, orolig och frustrerad.

På eftermiddagen kom läkaren in och sa att det fanns en möjlighet att jag skulle få slippa Östra och istället åka direkt till Varberg men att jag då måste få upp mitt BMI ytterliggare lite till. Detta gjorde att hoppet ökade lite och kvällen bjöd på ett mer postivt humör.

Anteckningar från sjukhustiden 1/3

Fortsätrter att lägga ut dagbokinlägg från sjukhustiden då det efterfrågas. Kan vara intressant och lärorikt för många att se att det går att kämpa och bli frisk av egen vilja. Att bli inlagd är inget att eftersträva. För tiden på sjukhuset var hemsk! Ville bara hem.

Sov dåligt då jag ständigt väcktes av att dörren öppnades och stängdes in till rummet. Lampan tändes, de brötade med läkarinstrument, drog av mig täcket och tog puls och blodtryck för att efter en halvtimma upprepa samma process.

När jag väcktes för att de skulle ta blodprovber på mig tidigt på morgonen kändes det som om jag precis somnat. Det blev ingen vägning vilket jag tyckte var orättvist. Jag visste att jag gått upp efter allt jag ätit. Rädslan och fasan över en viktökning var stor inom mig. Men vid dagens slut hade jag till trots ätit samtliga måltider och kunde någonstans känna mig nöjd med min prestation.

Fick besök på kvällen.

Blodtrycket var lågt på kvällen: 60/40

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Anteckningar från sjukhustiden 28/2

Var fruktansvärt kissenödig där jag låg i väntan på att personal skulle komma och gjorde allt i min makt för att ta tankarna från min sprängfyllda blåsa. Anledningen till detta plågsamma tillstånd var att min vikt skulle vara så hög som möjligt så att jag snart kunde komma tillbaka till Östra sjukhuset och fortsätta min behandling och kamp mot ett liv fritt från anorexi, ett liv över ytan. Jag hade över en liter i min blåsa men det hjälpte ingenting. Vikten pekade neråt, 38,4. Det enda positiva jag fick utav av det var att dagens samtliga mål gick att genomföra utan ångest. Jag tuggade, svalde, tuggade, svalde. Det hela var aningen frustrerande och inte minst oförståerligt. Hur kunde jag gå ner i vikt av all mat?

På kvällen var mitt blodtryck såpass lågt att jag än en gång blev körd till akuten. Nu för ett EKG. Var lugnt så några större vidtagna åtgärder av den saken blev det inte mer än extra vak över natten.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Anteckningar från tiden inne på sjukhus 27/2

Här kommer ytterliggare en dags anteckningar/dagbok från tiden jag helst vill glömma men som samtidigt räddat mig och tagit mig dit jag är idag.

Blev vägd på morgonen. Denna gång på ett lite annorlunda sätt. Jag blev lyft från sängen till en rullstolsliknande våg och sedan lyft tillbaka till liggande läge. Att ens få sätta mig själv upp var det inte frågan om. När de omfamnade mig tvivlade jag en stund på om de verkligen skulle klara av att bära en fettklump som mig. Stackarna kommer bryta ryggen. Men trots att sköterskan var liten och nätt tycktes hon besitta superkrafter så lätt hon bar över min livlösa kropp från sängen till vågrullsrolen. 39,0 visade den. Jag hade gått ner. Men hur?! Nu snurrade det till ordentligt i mitt huvud. Jag har ju bara legat i sängen, fått sond och ätit så mycket att jag varken vet ut eller in. Fem kilo minst, hade jag förberett mig på att ha gått upp.

Senare under dagen kom läkaren in och förklarade för mig att vikten visade vad den gjorde eftersom en döende kropp samlar på sig vätska. Nu när jag börjat äta gör den sig av med all överbliven vätska och det är det som resulterar i en långsam viktuppgång eller som i detta fallet, en viktnedgång. Han sa också att han ansåg läget tillräckligt stabilt för att förflytta mig till den andr avdelningen igen.

Jag längtade hem. Vetskapen om att tre långa månader på sjukhus låg framför mig gjorde mig enormt frustrerad. Under kvällen fick jag i alla fall gå ut för lite frisk luft även om det kändes nedvärderande att bli körd i rullstol inlindad i ett flertal värmefiltar, var det en liten sak som detta som gav mig nytt hopp.

Anteckningar från tiden som inneliggande 25/2

Det har kommit önskemål om att jag ska skriva mer från tiden då jag låg på sjukhus. Anledningen till att inläggen rörande detta ämne är få är helt enkelt att det är tufft att se tillbaka på. Jag blir så arg och ledsen. Å andra sidan avskräcker det mig från att hamna där igen och eggar mig att fortsätta slåss mot Ana. Eftersom allt kan vändas till något positivt, det är bara att ändra sin tanke, så har jag bestämt mig för att lägga ut lite mer anteckningar från sjukhusvistelsen. Detta i hopp om att jag avskräcker er där ute från att fortsätta längre ner i mörkret.

Natten på akuten var kämpig. Hade slangar och apparater överallt och hade därför svårt att slappna av.

Den första dagen på MAVA gick fruktansvärt långsamt. Fick inte lämna sängen. Det enda som hände var att läkare sprang in och ut för att kolla till mig. Hade i alla fall en TV att glo på och rummet för mig själv. Men orken inom mig var knapp och att kolla på TV var stundvis en ansträngning som fick mig att somna av utmattning. Kroppen höll på att ge upp, den var slutkörd. Jag hade nära på svält mig själv till döds. Alla månader jag tvingat min kropp att utfärda aktiviteter och jobb utan näring och energi till det hade nu kommit i kapp mig. Det var nog.

Nu ville jag bli frisk Jag ville bli av med sonden och gjorde mitt bästa för att äta själv. Detta gick över förväntan och jag kom på knepet att passa på att äta medan Ana inte orkade protestera. Ångesten var under kontroll trots en ständig oro över att gå upp i vikt..

Äldre inlägg