Hejsan alla undebara!

Har ni det bra i årets både mysigaste och mörkaste period?

Själv har jag knappt hunit uppmärksamma vad som sker utanför fönstret då livet snurrat på i 50 knop. Den senaste månaden har varit en tid i mitt liv som inte går att namnge på annat sätt än händelserik, utvecklande, spännande och intensiv.

Först och främst var det detta med min plötsliga viktnedgång, bakslaget och den del av matchen där Ana kontrade och fick övertaget på nytt. Jag var knappt medveten om det förren den dag då jag kände hur svag jag var i benen, hur trött jag var och hur tungt livet plötsligt kändes. Känslan var välbekant och påminde mig om den tiden då jag var nere i mörkret och levde efter Anas regler. Jag blev rädd då jag på en fyskoll fick reda på att jag tappat flera kilon, hade ett lågt kaliumvärde och en svag puls. Hur jag hamnade där vet jag inte. Det hela gick så fort att jag utan att veta ordet av det plötligt befann mig på ruta ett igen. Skillnaden den här gången var tack och lov att jag hade så månge mer medel att ta till, större erfarenhet om hur jag skulle slå tillbaka på Ana och återta ledningen. Det var heller inte medvetet jag gick ner i vikt så siffrorna på vågen skrämde mig mer än vad de gladde mig. Hade det varit då jag var sjuk på riktigt hade Ana jublat högt, men nu lyckades jag hålla för hennes mun och ta det hela som ett varningstecken. Ett tecken på hur lätt det är att falla tillbaka. Man har inte råd att ens vänd bort blicken, att för en hundradels sekund tappa fokus. Det vet jag nu. Vägen tillbaka har varit förvånande smärtfri. I denna stund kan jag tom känna en gnutta tacksamhet över det där bakslaget, då det väckte mitt sanna jag till liv och gav mig något liknande superkrafter för att förgöra Ana. Allt har gått så lätt. Maten njuter jag av, ångesten gör sig allt mer sällan påmind, jag är så mycket gladare och full av energi. Allt mindre fokus läggs på mat och vikt. Jag kan nu ägna mina tankar åt mig själv och mitt liv, mina mål och drömmar. Ingen kan vara lyckligare än jag just nu. Jag börjar på riktigt hitta tillbaka till mig själv!

En annan sak som är otroligt rolig är att det verkligen gått framåt i min "modell karriär", om man nu kan kalla det så. Jaja, i alla fall så sen den där agenten kom  fram och frågade mig varför jag inte var modelll i somras har jag liksom halkat in i branschen på ett bananskal. Det ena har lett till det andra. Jag har själv inte gjort den minsta ansträngning för att gynna min chans att bli modell. Det är något som för mig är väldigt obetydligt. Det är inget som jag viker min själ åt eller sliter häcken av mig för att bli då jag aldrig tidigare reflekterat över att bli modell eller ens sett det som en möjlighet. Nej, allt har jag överlåtit åt slumpen. Tydligen vill den något och jobben har blivit allt fler. Senast igår fick jag en förfrågan om att åka till Stora Barriärrevet i Australien för att fota för nya Canon cameran i början av januari. Vad det blir av det återsår att se som med allt annat rörande detta. Det är i alla fall bra mycket roligare än vad jag kunnat ana och dessutom en hjälp i kampen mot Ana. Många agenturer anser mig vara för smal och jag har själv mer komplex för att vara för tunn nu än jag är bekymmrad över att vara tjock. Är inte det ett tydligt friskhetstecken så vet jag inte vad!

Nu har ni fått en sammanfattning av vad anledningen till tystnaden är.

Ta hand om er.