Ja, hör ni. Då levde man med er alla friska över ytan.

Om vi backar tillbaka tiden till vintern 08 hade vi en målmedveten och glad tjej med en atletisk kropp och ett normalt BMI. Jag har aldrig haft jätte bra självförtroende men jag fick ofta höra hur snygg jag var och vilken perfekt och fantastisk kropp jag hade. I hela mitt liv har jag ridit och tränat så att jag var vältränad var inte så konstigt. Jag fick höra att jag var den duktigaste och mest tränade tjejen i skolan av idrottsläraren. Detta fick jag tom ett ansökningsstependium för när jag tog studenten. Ett stependium som idrottare som Malin Bayard Jonsson fått (som jag för övrigt tävlat och vunnit över flera, flera gånger). Jag red upp till 10 hästar/dag + att jag gymmade så fort jag fick tid över.

Men det var inte bara hälsan som var på topp utan min hjärna var helt annorlunda då. Jag gick ut den Naturvetenskapliga linjen med nästan alla MVG. Jag var alltid bland dem bästa på proven trots att jag idrottade på elitnivå och hade minst tid åt studier. Denna tid hade jag mål och drömmar, jag visste att jag någon dag skulle bli något stort. Alla såg mig som en duktig, ambitiös, glad och trevlig tjej. Jag var den där tjejen alla killar slängde en blick på, tjejen alla visste namnet på.

Men jag skulle inte bara vara duktig i skolan och ha en vältränad kropp jag skulle dessutom alltid vara till hjälp hemma. Jag var 10 år när jag varje kväll dammsög hela huset innan mamma kom hem från jobbet på kvällarna.

Att ligga på topp inom hoppningen i ridsporten med begränsad ekonomi och en arbetande mor och far och småsyskon var tufft. Men hade jag en gång varit med i landslaget kunde jag inte sänka nivån jag ville stanna där och bara bli bättre och bättre. Jag jämförde mig med alla som hade hur mycket pengar som helt, hur många hästar som helst, levde enbart för sporten och hade en hel familj som satsade och var engaggerad. Jag red mellan 5 - 20 hästar/dag, reste 40 mil/vecka för att kunna träna för sveriges bästa instruktörer, åkte europa och sverige runt för att tävla tors-fre. Ja, det tog mycket tid och mina dagar fick alltid planeras noga noga.

Ex på en dag:

Upp 04 -  Åka till stallet och rida så många hästar jag hann

09 - 16 - skola

16 - 20 - stallet och träningar

20 - plugga det jag inte hunnit med under dagen

Har alltid haft fullt upp och ingen tid till frtid. Att vara med kompisar och festa var sällsynt. Dock hade jag en pojkvän som ofta var med mig på tävlingar och träningar.

Jag kunde inte ligga på topp inom alla områden hela tiden det gick inte. Det gick upp och ner överallt. Men jag klarade inte motgångar och jag kunde heller inte välja ett eller några områden att vara bäst på utan jag skulle vara bäst överallt, hela tiden. Livet handlade om att prestera.

Nu skulle jag också gå ner några kilon. Kan man banta och bli smal då är man duktig. Blir man riktigt smal kanske man inte kommer att orka vara bäst överallt och då är det okej. Är man jätte smal då är man bra. Var kom dessa tankar ifrån?

Våren 08 började jag fundera mycket på livet. jag hade gått ut skolan och jobbade oh satsade helhjärtat på ridkarriären. Men jag ville vara bra på nåt annat också. jag ville göra som kompisarna gjorde; festa bli populär ute på krogen, resa och bara få ta det lugnt en dag. En dag bestämde jag mig för att lägga ner hästarna, byta liv. Detta ledde till ett rent helvete. Mamma och jag bråkade jämt, jag gjlrde slut med min pojkvän och allt blev bara upp och ner och en stor röra.

Nu stod jag på katen, nära att ramla i. Det dröjde inte länge innan jag ramlade i vattnet, sjunk under ytan. Och nu är jag här. Ibland ser jag solen lysa ner, ibland, är jag uppe vid ytan och tar luft, men ibland är jag nere i det mörkaste djupet, jagad av det värsta hajarna och ibland helt ensam i den stora oceanen.

Läs min blogg och var med mig i min vardag, var vid min sida när jag kämpar för att komma upp på land.

Många kramar till er