Vissa dagar känner jag mig som en slavarbetare som gör allt annat än vad jag själv vill. Känner mig driven av piskslag och helt slut när jag på kvällen frusen kryper under täcket och inte kan göra annat än att hoppas på att det bara dröjer ett par timmar innan jag faller in i min oroliga sömn.

Dagar som dessa är fruktansvärt tunga och i stort sätt mer meningslösa än på något sätt till nytta. En dag som en slavarbetare är det anorexian som håller i piskan och driver mig till ofrivilligt arbete. I slutet av dagen infinner sig en otroligt sorgsen känsla hos mig; jag har slösat ytterliggare en dag av mitt liv. Om det bara gick att rymma från fånglägret, om det bara gick att fly. Flykten är redan planlagd och planerades att värkställas för länge sedan. Varför den går i spillor och inte håller hela vägen kan jag inte svara på. Antar att staketet är högre än vad jag trott, att vakterna är fler än jag beräknat och att vägen till friheten är så mycket längre än jag kunnat föreställa mig.

MEN, jag har uppgjort en plan. Den finns och ska bara kunna genomföras. Ibland tycks jag glömma att en flykt, en väg ut finns nedskriven och att detta faktiskt förändrar situationen från den den var för ett år sedan avsevärt; jag har kommit någonvart, jag är inte nyligen tillfångatagen utan jag har nu nog med kunskap om hur fånglägret är uppbyggt att jag kunnat planlägga en flykt. Det är detta som vissa dagar kan vara svårt att se. Men kan man bara se förändringarna man har gjort, kan man även se framstegen. Och kan man se framstegen finner man nytt hopp och ny kraft att fortsätta kampen.

Så dagar då hoppet tryter; fösrök att se på de förändringar som skett. Jag är säker på att det skett till det bättre och att du med detta kan känna dig stolt. Och med lite funnet självförtroende blir det så mycket lättare att hitta glöden på nytt.

Hur ska du kunna se dina förändringar då? Jo, med en tillbakablick över din "sjuka" tid. Visst kan det tyckas betyngande, men det finns där, det är ditt bagagde och ditt förflutna som du tyvärr kommer minnas vare sig du vill eller ej. Men bara för att det är jobbiga minnen innebär det inte att du inte kan dra dem till nytta. Så gör en tillbakablick och tänk positivt.

En tillbakablick på den anorektiska delen av 2010:

Januari:

Nyligen hemkommen från Östra sjukhuset och vikten närmade sig min normalvikt. Vägde då 55 kg. Mitt mående var inte på topp. Fysiskt var jag friskare än på länge, men det enda jag kunde tänka på var att gå ner i vikt igen - jag planerade för en viktnedgång. Min lägstavikt hade då varit 45 kg och dit skulle jag igen, fort. Men inte lägre, nä, väger man 45 kg och är 1.70 så är man smal, det var jag och de sjuka tankarna överens om. Var fortfarande sjukskriven och hade inget jobb att gå tillbaka till. Detta var till en stor sorg. Jag och Johan började träffas mer och snart var vi på nytt tillsammans. Relationen med mina föräldrar blev bättre när jag flyttade in hos Johan. Vikten började sjunka.

Februari:

Nu började jag gömma mig, nu var det jag och Ana som hängde igen. Hon flyttade in och var till en början välkommen. Ville inte såra mina föräldrar genom att visa att jag återigen gick ner i vikt, men anorexians röst var starkare. Det enda som betydde något var att gå ner i vikt igen. Min rumpa skulle på nytt försvinna, mina bröst som återigen fyllde en bh skulle återgå till hängande lappar, mina muskler skulle bli svaga, min mage skulle vara insjunken och mina kinder skulle bli försjunkna. Hålor under ögonen skulle välkomnas tillbaka, armarna skulle bli barnsligt tunna, höfterna skulle bli sylvassa och hungern skulle vara ständigt närvarande. Hur kunde jag vilja tillbaka till detta? Men dagarna planerades in i minsta detalj och varge morgon var en plåga, varje dag var torterande långa och nätterna blev sömnlösa på nytt. Men vikten rasade och jag hade åter kontroll över mitt matintag. Fick börja gå på besök hos läkare och den mottagning jag varit hos innan jag blev inlagd återupptig kontakten och de regelbundna besöken. Vikt, puls, blodtryck och blodvärden började åter kontrolleras. Jag hade på någon månad gått ner sex kilo och hade klarat av den dödliga (enligt anorexian) viktgränsen; 50 kg.

Mars:

Jag fick jobb och började jobba deltid. Våren närmade sig långsamt och allt kändes på något vis enklare. Min djupa depression försvann och jag kunde nu bli mer social. Nej, min vikt blev inte bättre. Jag blev allt magrare, men den där tunga tiden då hunger är en plåga och man måste vara fruktansvärt sträng mot sig själv. Den tiden då frestelser fortfarande finns, hetsätningstillfället som uppkommer efter en veckas svält (utan att spy, jag bara åt stora mängder) var förbi. Jag hade funnit balans mellan varadagen och sjukdomen. Det är nu man blir fast på riktigt. Kroppen har liksom accepterat en undervikt och svälttillståndet. Det friska har gett upp och den sjuka delen av dig känner glädje över sin seger. Alla runt omkring började bli oroliga över hur lite jag åt och hur smal jag på nytt hade blivit. Kläderna hängde och min vikt var lägre än vad den var innan jag lades in, ja tom mycket lägre. Men jag spelade teater; allt var bra, jag var lycklig. Jag jobbade allt mer och började ställa in besöken på mottagningen. Min vikt var nu 44 kg; lägre än någonsin!

April:

Alla hotelser hade avtagit och trots att jag var under den målvikt (lägstavikt) jag satt upp var jag inte nöjd. Anprexian hade ju flyttat in på heltid och planerna om att bli "frisk" efter att jag bantat ner mig till en lägre vikt än någonsin sprack. Men livet var helt okej. Det började bli varmare ute och den plågsamma frusenheten avtog. Vårkänslorna kom och allt bara rullade på. Vikten förblev oförändrad.

Maj:

samma vikt, pendlade max ett kilo upp eller ner. Var i ett tillstånd där jag kunde leva en del av livet. Inte på långa vägar fullt ut, men bråket med anorexian och min egna vilja och hungern hade ju lagt sig. Vikten rasade inte och jag gick regelbundet på mottagningen. Där började man tröttna på att ingen förändring skedde.

Juni:

Fortsatte att välja livet där man är mer åskådare än delaktig. Jobbade allt mer, nära 200%. Men det var sommar och sol. Semestern var planerad och jag kunde se fram emot visa saker. Trots detta kände jag mig vissa dagar otroligt olycklig. Ville jag leva så här? varför kunde jag inte bli frisk igen, det var ju et jag planerade; en rekordlågvikt skulle uppnås sedan skulle jag bara börja äta igen. Kunde jag gå ner till under 45 kg var jag duktig. Hon sa ju så, Ana. Men vad var det jag missade i avtalet? Förblev jag inte duktig även om jag gick upp igen? Jo, hon sa det ju. Började inse att jag var lurad. Insåg att det var riktigt illa när mina proverblev sämre, pulsen lägre och orken trydde. Vikt: runt 45 kg.

Juli:

Rusade förbi i ilande fart och hann inte tänka så mycket på anorexian mer än att jag ville bli frisk. Jobbade massor, massor, massor, Ja, nästan dygnet runt. Tyckte att det var skönt att slippa gräla med anorexian. Att bara låta dagarna rusa förbi och inte reflektera över livet. Mottagningen och omgivningen var oroliga för mig. Jag syntes inte till och på kvällarna ringde mina föräldrar för att kolla om jag överlevt dagen. Vikten: stabilt på 45 kg.

Augusti:

Kampen mellan mig och anorexian tog vid. Fortsatte jobba i samma höga tempo, flängde runt överallt mellan en massa olika jobb och visste inte vad jag ville. Ena timmen ville jag bara bli frisk och den andra ville jag gå ner lite till, bara lite till.

September:

Skrämmande lik augusti. Kunde inte förstå vart sommaren hade tagit vägen. Började lova nära och kära att NU, NU skulle jag bli bra. Läkaren skrev ut olika mediciner som jag lät bli att ta.

Oktober:

Nu hade jag bestämt mig. Hade under de senaste månaderna satt upp en målvikt som jag var tvungen att uppnå annars skulle jag bli inlagd. Det var farligt och skadligt för min kropp att vara undernärd under så lång tid. Tog mig i kragen och var fast besluten om att försöka bli bra på riktigt. Dagarna blev allt tyngre. Vikten: 44 kg.

November:

Alla krafter jag lagt på att bli bättre sög musten ur mig och PANG så kom ett bakslag istället för en förbättring som ju var meningesn. Vikten rasade och jag fick näringsdrycker, jag kontrollerades vid måltider, jag sjukskrevs och lades tillslut in pga att mitt tillstånd inte blev bättre. Vikten rasade till 42 kg och då jag inte låg på sjukhus som jag ju vägrade fick jag göra lakarbesök nästan dagligen. Mitt kaliumvärde var sådass lågt att hjärtat riskerade att stanna.

December:

Kampen har aldrig varit svårare. Bestämd att bli bra. Hotas ständigt att läggas in. Jag går upp, jag gick ner. Min kropp är slut, mitt hjärta svagt, mitt psyke bränt och näradöden upplevlser inträffade. Det blir ljusare, jag faller tillbaka. Man vill tvångsinlägga mig, tvångs sjukskriva mig och sondmata mig. Jag vägrar. Jag lovar att jag kan själv. Går ner till under 41 kg. En vändning kommer och det blir ljusare på nytt. det går framåt.

Jag ser förändringen tydligt nu. DÅ ville jag gå ner i vikt, jag välkomnade anorexian. Nu vill jag gå upp, jag vill så jäkla gärna blir bra. Jag kämpar och jag gör framsteg. Inställningen är en helt annan och viljan finns. Viljan som är grunden till allt!