I fredags var det dags för de något uttjatade veckobesöken på mottagningen. Längtar verkligen efter att slippa åka och väga mig varje vecka.

Resultatet efter en veckas förhållandevis smärtfria kamp mot Ana var slående! Ett kilo upp. Äntligen. En viktökning som välkomnades varmt och inte gav den minsta ångest. Vikten är svar på tal, den är sanningen och det som talar för hur det egentligen står till med anorexian. Vet att man som anorektiker vill bortförklara sig och komma med en den ena efter den andra undanflykten till varför man inte ökar i vikt. Det gör jag ju själv. Tycker att jag äter och kämpar på. Vilket jag givetvis gör också. Jag äter, men inte tillräckligt. Tanken är att vikten ska bli sund och normal. Vad jag äter för att uppnå den spelar ingen roll, bara den ökar.

Hur har det gått att äta i helgen efter en viktökning på ett kilo?

Jo, det har gått bra. Flytet håller i sig tack vare min fasta beslutsamhet om att detta ska gå, jag ska bli frisk. Tanken kan jag påverka och känslorna är inget annat än ett tillfälligt tillstånd. Livet har för mycket att erbjuda för att ödslas bort på tankar rörande mat.