Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från oktober 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Stå fast vid ditt val!

Att välja det friska - går det?

Är det så enkelt som att bara göra ett val? För vem väljer i såna fall att stå ut med Ana framför det friska och sunda liv man en gång levde? Jag skulle faktiskt vilja påstå att det bara handlar om något så simpelt som ett val. Det svåra i val är inte själva valet utan snarare att stå fast vid det besluta man fattat kring det.

Med en anorektisk röst inom sig är man ofta kluven och tvådelad i sina baslut. Ana säger en sak och du säger en annan. Alltså är ett val för en anorektiker inte så sällan tuffare än för många andra som också ofta är kluvna i sina beslut.

Jag tycker att det är passande att än engång ta in rädslan i detta ämne. För kan du tygla rädslan kan du enklare stå fast vid ditt beslut och känna att valet du gjort är det rätta. Man väger fördelar med nackdelar och pendlar från att känna att det är rätt till att få hjärtsnurp och halvt panikslagen undra om man verkligen fattat det rätta beslutet.

Valet är inte det svåra - det är att stå fast vid det som är själva utmaningen. Vågar du lite på att du gjort rätt? Tveka inte. Försök gå emot rädslan och intala dig själv att det bara är en tanke som går att ändra. Du har fattat rätt beslut. Skriv nu ett kontrakt med dig själv och jobba för att genomföra det val du gjort. För hur vet man om det verkligen är rätt? Det kan man aldrig veta just därför måste man våga ta reda på det. Vad händer om det är fel? Ja, vad är det värsta som kan hända? Jo, att du får ändra dig och testa det andra. Det är trots allt av misstag man lär och att lära är vad livet går ut på. Vi lever för att lära.

Ska du ta upp kampen mot Ana? Ja, självklart tycker du i denna stund. Men efter middagen är du återigen kluven och frågar dig själv om beslutet var det rätta. Varför? Om du bara i detta läge kan känna din beslutsamhet skulle det inte bli lika jobbigt i matsituationer. Vet du att du gjort ett val och inte tillåter dig själv att reflektera över om det är rätt eller fel förren du på riktigt tagit reda på det, gett dig själv en chans att känna på det friska är jag övertygad om att kampen kommer bli enklare. Känn att du fattat rätt beslut och var stolt över din beslutsamhet. Känn dig säker och trygg i ditt val och se dig själv som den friska person du vill vara. Föreställ dig ditt liv utan anorexi och eftersträva att komma dit.

Tanken, det är bara tanken som hindrar dig. Det är fullt möjligt att VÄLJA ett liv utan anorexi. Vad du behöver göra är bara att stå fast vid det val du gör och inte vika dig för Anas tvivel. Pröva!

Fyskoll och samtal på mottagning 28/10

I fredags var det dags för de något uttjatade veckobesöken på mottagningen. Längtar verkligen efter att slippa åka och väga mig varje vecka.

Resultatet efter en veckas förhållandevis smärtfria kamp mot Ana var slående! Ett kilo upp. Äntligen. En viktökning som välkomnades varmt och inte gav den minsta ångest. Vikten är svar på tal, den är sanningen och det som talar för hur det egentligen står till med anorexian. Vet att man som anorektiker vill bortförklara sig och komma med en den ena efter den andra undanflykten till varför man inte ökar i vikt. Det gör jag ju själv. Tycker att jag äter och kämpar på. Vilket jag givetvis gör också. Jag äter, men inte tillräckligt. Tanken är att vikten ska bli sund och normal. Vad jag äter för att uppnå den spelar ingen roll, bara den ökar.

Hur har det gått att äta i helgen efter en viktökning på ett kilo?

Jo, det har gått bra. Flytet håller i sig tack vare min fasta beslutsamhet om att detta ska gå, jag ska bli frisk. Tanken kan jag påverka och känslorna är inget annat än ett tillfälligt tillstånd. Livet har för mycket att erbjuda för att ödslas bort på tankar rörande mat.

Anteckningar från sjukhustiden 2/3

Väcktes tidigt för att i rullstolen bli iväg körd till provtagningsrummet där jag skulle bli stucken och pulsen skulle kollas.

De stack mig en gång, två gånger, tre gånger. En ny sköterska kom in. Hon stack mig upprepande gånger. De värmde, prövade att sticka i handen. Till slut fick jag köras till operation där de fick sätta en nål Suck.

Idag vägdes jag också. Vilken tur att jag sett till att "fuskkissa" inne på toan och istället vätska upp mig med nästan en liter vatten. Det är inte det att jag vill hålla på såhär. Jag vill på riktigt bli frisk och ser då inget annat alternativ än att påskynda det hela genom att ha en högre vikt så att jag får komma tillbaka till Östra sjukhuset. Vägde 39,5 kg.

I övrigt vare dagen tung då jag trots min "viktökning" inte får komma till Östra förrän på måndag. Är rädd att öka för snabbt i vikt trots att det hela går för långsamt. Förvirrad, orolig och frustrerad.

På eftermiddagen kom läkaren in och sa att det fanns en möjlighet att jag skulle få slippa Östra och istället åka direkt till Varberg men att jag då måste få upp mitt BMI ytterliggare lite till. Detta gjorde att hoppet ökade lite och kvällen bjöd på ett mer postivt humör.

Känsloladdad fråga

Fick en fråga av en tjej... den väckte starka känslor och var tung att reflektera kring. Frågan var angående min mens huruvuda den var tillbaka eller ej. Och nej, det är den inte. Svaret är nej. Följdfrågan var om jag någon gång ville ha barn. Jag älskar barn och liksom de allra flesta kvinnor här i världen känner jag att mitt liv inte vore fullbordat utan barn.

Jag är så oerhört trött på allt vad Ana ställt till med och att ständigt påminnas om hennes konstiga syn på något så livsviktigt som mat gör mig inget annat än förbannad. Att få tjata på någon är på lång sikt påfrestande. Jag har kommit dit då jag känner en stor frustation så snart hon gör sig påmind och försöker överrösta mig. Det gror en ilska inom mig som jag liksom en pil vill rikta rakt mot Anas kolsvarta hjärta. Om hon har något hjärta vill säga. Det lär vara förkolnat av all ondska hon besitter.

Jag har svårt för att ta motgångar i livet men vet att det är nära på omöjligt om man inte försöker vända allt till positivt. Så vad jag drar för slutats om min puttrande ilska är att den går att vända mot Ana, den går att använda till något positivt. Mitt tålamod är sedan länge förbrukat och Ana förtjänar inte en sekund till av mitt liv. Tyvärr vet jag att trolleri bara existerar i barnasinnet men viljan kan däremot liknas vid magiska krafter. Den är så mycket starkare än vad man någonsin kan tro. Ta till vara på den!

Anteckningar från sjukhustiden 1/3

Fortsätrter att lägga ut dagbokinlägg från sjukhustiden då det efterfrågas. Kan vara intressant och lärorikt för många att se att det går att kämpa och bli frisk av egen vilja. Att bli inlagd är inget att eftersträva. För tiden på sjukhuset var hemsk! Ville bara hem.

Sov dåligt då jag ständigt väcktes av att dörren öppnades och stängdes in till rummet. Lampan tändes, de brötade med läkarinstrument, drog av mig täcket och tog puls och blodtryck för att efter en halvtimma upprepa samma process.

När jag väcktes för att de skulle ta blodprovber på mig tidigt på morgonen kändes det som om jag precis somnat. Det blev ingen vägning vilket jag tyckte var orättvist. Jag visste att jag gått upp efter allt jag ätit. Rädslan och fasan över en viktökning var stor inom mig. Men vid dagens slut hade jag till trots ätit samtliga måltider och kunde någonstans känna mig nöjd med min prestation.

Fick besök på kvällen.

Blodtrycket var lågt på kvällen: 60/40

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg