Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från september 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Full fart

Nu är helgen här och vi kör igenom den på högsta växel!

Idag har jag varit och fotat hela dagen och åkte direkt till jobbet för att nu jobba hela natten. Imorgon fyller storebrorsan år och då blir det till att fira honom med en utgång i kära Götet. På söndag blir man själv ytterligare ett år äldre och vad som då står på schemat har jag ingen aning om. Ingen vill säga något om dagen. Själv har jag inte hunnit ägna en tanke åt att jag ens fyller för alla andra i familjen fyller ju samtidigt. Men nu med en närmare tanke så ska det bli kul=) Lite barn har man väl kvar i sig, även om det inte är hälften av vad jag hade velat ha. Växte upp alldeles för fort. Önskar jag hade haft mer utav barnasinnet kvar ibland.

Ville bara önska er alla en riktigt trevlig helg.

Ana - en produkt av rädsla?

När vi föds har vi redan ett utvecklat nervsystem, trådar som hjälper oss att känna och kontrollera. Det är inte fullt utvecklat men väl fungerande. Vi kan känna smärta om vi slår oss och vi kan sträcka ut handen för att känna på ett intresseväckande föremål. I takt med att det hela systemet för känsel utvecklas startar också det inre känlosystemet att ta plats. Vi börjar känna hunger, sorg, glädje och efter ett tag lär vi oss känna rädsla och kärlek. Rädsla och kärlek är just de käsnlor som kommer att styra de allra fletsa utav våra val i livet och vara avgörabde för vad vi kommer skriva i våra böcker, hur vi kommer leva.

Som barn och unga trotsar vi ofta rädslan och följer vår nyfikenhet. Men med åldern sägs det att vi blir klokare, mer förnuftiga och med det menas att vi ser riskerna, följderna och hoten i det vi gör. Rädslan har sällan fel utan ses som en livlina vilken skyddar dig mot faror. Detta stämmer givetvis och utan rädsla skulle många ta allt för stora risker i livet utan att tänka på vilka konsekvenserna kommer att bli.

Kärleken uppfattar vi som en varm, lycklig och behaglig känsla. Ett sinnestillstånd som eftersträvas utav de flesta. Man brukar säga att man blir blind av kärlek och det är ett ganska sant uttryck då kärleken är den edna käsnla som kan överrösta rädslan. Är man fylld av kärlek blir tar man ofta lättare på livet och vågar ge sig in i nya utmaningar utan större eftertanke. Dock blir vi många gånger även sårade i ett kärlekstillstånd och tappar då förstoendet till denna känsla. Plötsligt tar rädslan överhand och vi kan tom frukta att känna kärlek. Personer som blivit sårade i kärlek är ofta bittra och kan uppleva sitt liv som meningslöst, outvecklande och tråkigt. Och det är inte konstigt för ger man upp sökandet efter kärlek blir det rädslan som är den känsla som regerar inom dig, vilken begränsar ditt levnadssätt.

Rädslan symboliserar för mig kontroll, regler och makt. Vilket direkt får mig att tänka på Ana. Ana står för samma sak och är det då så att anorexian är min rädsla? Hon gör att jag känner mindre kärlek, lycka och värme, liksom rädslan gör.

Kärleken väcker sensivitet, intution, lekfullhet och spontanitet. Kärleken ger en lust att leva, får en att se livet från den ljusa sidan. Fylld av kärlek exicterar inga problem, solen lyser ständigt och livet tycks okomplicerat.

Alla har vi kärlek och rädsla inom oss. Vilken käsnla som dominerar avgörs av dina livserfarenheter och din personlighet. När dessa käsnlor möts blir det dramatik.

Om man av all sin kraft föröker känna så mycket kärlek som möjligt, tänka på allt bra livet för med sig, allt vackert på jorden, på din familj, på dina lyckliga minnen, på den spännande framtiden, på dina bra egenskaper och allt fint du äger fylls du av värme och glädje. Samtidigt väcks i vuxen ålder en smärta inom dig. Något som säger till dig att du kanske ska tona ner dina glädjekänslor och dina förväntningar för tänk om du blir besviken på det som kommer eller sviken av den du känner kärlek till. Det är rädslan som talar och tar de goa käsnlorna ifrån dig. Som liten tänkte man inte så mycket på framtiden utan lät kärleken sprudla inom kroppen så att man bara fylldes av energi och hopp om livet. Det är skam att vi tappar detta. För mig är det Ana som tar en stor del av kärleken från mig. Hon tvingar mg känna oro, rädsla och bekymmer över mat och vikt, vilket speglar av sig i hela min personlighet. Jag blir tack vare hennes förmåga att lyfta fram rädslan kallare som person.

Hur ska man då hantera mötet mellan dessa känslor? Hur ska man kunna låta kärleken vara den käsnla som du känner strakast? Kankse är ett sätt att helt enkelt skjuta bort rädslan, förlöjliga den, distansera den och objektifera den. Först bara acceptera att man känner den, sedan se den som något onödigt och kass som inte gör annat än hämmar din utveckling i livet och tar ifrån dig all glädje. Den är inget annat än känslor som du med dina tankar kan distansiera.

Anteckningar från tiden inlagd 25/2

Blev väckt för frukost. Tänkte att nu jäklar ska jag klara detta, nu ska jag bevisa för min familj att jag inte är den lögnare dem påstår mig vara. Nu kan jag inte längre styras av rädslan för att bli fet. Det handlar inte längre om att äta eller ej, det finns inga alternativ, jag bara måste äta för att överleva.

Min bestämda inställning till att välja livet gjorde att jag klarade av att få i mig en halv portion gröt till frukost. Följden blev ångest och magsmärtor. De sistnämnda kunde jag inte göra något åt då min magsäck är så krympt att inget längre ryms inuti den. Men ångesten ska bekämpas, det finns inget annat att välja på. Ska jag tillbaka till Östra sjukhuset och se till att bli kvitt denna sjukdom en gång för alla måste mitt BMI över 14,5 så det är bara att tugga och svälja.

Senare under dagen togs ett EKG på mig. Min puls visade ynkade 38 slag/minut. Läget var kritiskt och hjärtat så påverkat att jag blev tvungen att förflyttas till MAVA (medicinskaakutavdelningen) Där kopplades jag till en apparat för hjärtövervakning och en nål sattes in för dropp.

Vad händer nu då? Hur länge blir jag kvar här? Kommer jag aldrig komma tillbaka till Östra sjukhuset? Jag vill bara hem.

I den stunden hade jag ingen aning om hur länge det skulle dröja innan min vikt vände. Jag var naiv nog att tro att jag på bara några dagar skulle öka i vikt, få upp mitt BMI över 14,5 och få återvända till anorexiamottagningen på Östra. Men allt bara böev värre och värre. Det tog otroligt lång tid och jag fatttade inte hur allvarligt det var med mitt hjärta, min hälsa och mitt liv.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fyskoll och samtal 23/9

Hejsan.

Oj, vad fort dagarna går. Dem bara rusar iväg. Jag har svårt att hinna ikapp. Nu är det ny arbetsvecka igen och helgen som har varit är historia.

I fredags var jag hos U för samtal och fyskoll. Vågen visade inte något positivt, blodtrycket och pulsen var i vanlig ordning låg och en skopa skit fick jag för att jag inte varit och tagit blodprover.

Annars var samtalet bra och vi beslutade att jag måste äta mer energirika mellanmål och våga variera min kost i större utbredning så att jag inte fastnar i mönster. För är det något av mitt anorektiska mönster jag märker av så är det just det med tryggheten, bristen på variation och risken att fastna i liknande matmönster. Varför? Jo, för att det är ett sätt att känna kontroll och trygghet genom.

Det är svårt att ge en bra förklaring på varför det skulle vara tryggare och anses mer kontrollerande genom att äta samma frukost sju dagar i veckan än att på helgen våga byta ut gröten mot en macka till. Kanske är det bara så att jag vet att det fungerar att äta på detta sätt utan att Ana gör sig hörd och besvärlig. Jag vet att det jag ätit flera gånger om fungerar utan att ge mig ångest och blir då trygg i att fortsätta på det spåret. Visst vill jag prova nya saker ibland och då gör jag också det. Fast samtidigt är det många gånger enklare att bara äta det som fungerar istället för att utmana och ta risken att Ana skriker. Ofta beror det på min sinnesstämning. jag brukar känna efter om jag är tillräckligt stark inför måltiden för att våga utmana, tillräckligt motiverad. Eller om jag är sårbar, nedstämd och känslig. Än så länge är Ana så pass närvarande att jag måste känna efter och resonera med mig själv. Skillnaden är dock att Ana egentligen inte är med i själva resonemanget kring vad jag ska äta. Jag vill bara hålla henne utanför. Hade hon varit med hade måltiderna inneburit fifflande, ljug och undvikande. Det är inte vad det är frågan om nu. Nu är ett vant matmönster snarare en försiktighetsåtgärd.

Många gånger önskar jag dock att inte heller detta beteende hade varit nödvändigt, att jag hade sluppit vara rädd för att hamna i konflikt med Ana eller få henne inblandad. Tänk vad enkelt det hade varit att bara äta et jag hade velat och känt för i studen utan att ägna så mycket som en tanke åt vilka känslor det kommer att väcka. Å andra sidan måste jag se till hur det var för några månader sedan då var undvikande beteendet ett helt annat och jag just UNDVEK mat. Så är inte fallet nu.

Man får ta en dag i taget, mer kan man inte göra.

Saknar solen och värmen

 

Äldre inlägg