Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från juli 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Fyskoll och samtal 26/7

Igår var jag för sista gången innan resan inne och vägde mig på mottagningen. Mitt blodtryck var lågt, som vanligt men min vikt hade ökat med 3 hg från förra veckan, vilket var ett måste för att jag skulle få åka utomlands. Jag och min behandlare har nämligen en del överenskommelser och villkor i och med att jag på egen hand kämpar mot Ana och valt att skjuta upp Capio i Varberg. För att få åka med till Spanien var jag tvungen att uppnå en vikt på 48 kg, vilket jag nu har gjort. Det är så märkligt att jag inte ökat mer. Jag dricker och äter verkligen så normalt jag kan. Under den senaste veckan har det även varit mycket festande och cider och öl nästan varje kväll.

Ana finns där inne och sprider en irriterande oro som tycks omöjlig att frånkomma. Jag vill bara gräva ner henne, begrava henne på den ödsligaste kyrkogård och aldrig mer ägna henne en tanke. Dock förstår jag att detta inte är möjligt eftersom hon måste förintas del för del, cell för cell. Skulle man bara kasta ut henne, vilket jag försökt göra upprepande gånger, står hon snart där i hallen och hånskrattar åt en samtidigt som hon med sina glödande ögon visar hur hämndlysten hon är. Ana kommer så tillbaka starkareän någosin. Jag har lärt mig att det är allt annat än lätt att bara bli kvitt Ana, men jag vet samtidigt att man till viss mån kan välja sina tankar. Har jag ätit en rejäl middag vet jag att Ana plötsligt sitter där på stolen mitt emot och gör allt för att få mig att må dåligt över min fulla mage. Hon ber mig noga känna efter, känna den svullna ballongmagen som nu syns genom tröjan och gör byxorna tighta och obekväma till följd av allt jag ätit. Hon får mig att ta mitt fokus från middagssällskapet till badrumsvågen och dess stigande siffror, hon vill ge mig dåligt samvete, hon vill få mig att känna skuld över att jag ger min krpp det den vill ha och unnar den en öl. Hon vill sätta dit mig och manipulera mig till att ätande gör mig till en sämra människa, hon vill att jag värderar mig själv utifrån maten. Men det vill inte jag, jag vill bli lämnad ifred. Istället vill jag känna hur mina celler får energi till alla basala funktioner som ständigt sker i kroppen, jag vill att den ska fungera normalt igen. Jag vill inte ha brist på kalium och ett svagt hjärta som kan stanna när som helst. jag vill fyllas av energi och delta i samtalet som pågår kring bordet, jag vill vara normal. Jag väljer att tänka att maten samakde bra och att jag åt precis som de andra som för den delen inte är ett dugg tjocka utan helt normalviktiga. Mina friska och förnuftiga tankar lugnr ner känslostormen inom mig och driver långsamt ivär Ana från bordet. Kan jag välja mina tankar kan jag kontrollera mina känslor och då vara glad istället för orolig och irriterad.

Nu väntar stora utmaningar i Spanien. Många restaurang besök och mycket god mat. Jag ska njuta och vara en del av nuet. Vad jag också kan göra för att underlätta de tuffa stunderna är att fokusera på framtiden, vad vill jag med mitt liv? Jo, jag vill jobba och utvecklas. Jag vill inte längre vara sjuksrkiven och då måste jag ha gått upp två kilo tll under veckorna utomlands. Lyckas jag med det är jag åter välkommen in i arbetslivet, jag kan prova på modellyrket och börja ta itu med att lära känna mig själv ännu bättre. Vad vill jag arbeta med större delan av mitt liv? vad vill jag utbilda mig till?

Ingen panik ska kännas över att jag inte har svaren just nu. Huvudsaken är att man söker och under tiden är öppen för livet. Det gäller att stoppa sin rädsla under kudden ibland och testa det livet erbjuder. Gör man det så lever man medan man söker och anledningen till att känna oro över att man inte vet vad man vill är obefintlig.

Ha det gott

Kram alex

Jag lever - mer än någonsin

Hejsan

När skrev jag senast egentligen? Det var längesedan, jag vet. Ber om ursäkt för detta. Det har nämligen varit rejäl turbulens i mitt liv under senaste tiden. Fullt upp med både det ena och det andra. Har inte varit i närheten av en dator på evigheter.

Det har hänt en del i familjen under den senaste veckan. Mycket tråkiga saker som jag sörjer. Det är svårt att vara stark efter svåra motgångar och jag har känt mig ansvarig att stötta mina nära.

Men det har också hänt mycket roligt! Har varit ute en del, varit vid "landet" (vårt sommarhus på mammas sida) och haft besök av vänner.

Imorgon bitti lämnar jag landet för att tillbringa fem veckor i Spanien. På grund utav alla händelser runt mig det senaste har jag inte hunnit reflektera närmare på detta faktum att jag ska till underbara Marbella i hela fem veckor! Men idag då schemat är fullpackat med saker att göra inför resan känner jag till viss del av det. Mår vissa stunder riktigt gott. Ni vet så bra så att det pirrar till i magen och man nästan måste nypa sig själv för att se så att man inte drömmer. När jag kommer hem ska jag börja jobba direkt (längtar så att jag kan dö). Jag ska även flytta in i min nya lägenhet, ta kontakt med fotografen som ville att jag skulle provfota och börja ta del av ett mer slitsamt liv, vilket jag ser fram emot. Jag är en person som gillar utmaningar och trivs då livet levs.

Visst har jag levt mer än någonsin de sista månaderna, men jag har samtidigt saknat ansvaret det innebär att arbeta och utvecklingen i livet. Det har gått framåt med jättekliv i mitt liv, jag är en helt annan människa nu med andra prioriteringar och en annan vilja i livet.

Ska försöka skriva ett par gånger i veckan under tiden i Spanien. Blir så glad över era kommentarer och att ni uppskattar det jag skriver. Nu när jag hea tiden har så mycket omkring mig och sällan får en lugn stund är det svårt att få tiden och ron som krävs för att skriva.

Jag önskar er en underbar fortsatt sommar!

Jag i Spanien 2007

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Svar på fråga

Tänkte för en gång skull skriva ett kort inlägg. Får se om jag lyckas. Vet hur det brukar bli. Har jag någon stund över då jag kan sätta mig och skriva brukar det skena iväg ganska bra. Svårt att hålla inläggen korta, är ju så kul at skriva och dessutom underbart att få saker och ting ur sig.

Fick en fråga om hur lång jag är, vad jag vägde tidigare och om hur allt började.

Jag är 169 cm lång och har haft en stabil vikt på 58 kg (+- något kg) sedan jag var 13 år.

Frågan om hur det började har jag länge sökt svar på. Den är väldigt defus och jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var som inträffade i mitt liv och gav mig anorexia. Antagligen är det en hel samling av olika saker som till slut blev för mycket, gjorde att min självkänsla helt försvann och gav upphov till svälten som jag tog till som en problemlösare, ett straff och ett sätt att i mina egna ögon fortsätta att prestera.

Anorexian blev något att fylla upp mitt tomma hål med. Det ekade av tomhet inom mig. Ana blev en vän.

Nu är hon min värsta fiende och att bli kvitt henne är bland det svåraste jag erfarat. Vår relation var så stark och hon tröstade mig samtidigt som hon såg till att jag aldrig var ensam.

Detta är ett synsätt, det sätt Ana vill att att man ska ha. Men blickar man inåt och använder sig av sina friska ögon vet man att relationen inte alls var stark, den var svag och destruktiv. Jag vet även att den tröst jag inbillade att hon gav mig var falsk. Egentligen sårade hon mig bara mer, gjorde mig allt trasigare och småhögg hela tiden emd sin kniv i mitt hjärta genom att dra mig allt längre ner udner ytan, bort från verkligheten och mina vänner. Och var det någon hon var bra på var det att hålla mig isolerad.

Okej, vi ger oss här=) så kallar vi det ett kort inlägg. Allt är relativt!

 

En kort återblick in i det förflutna

Hejsan.

 Har ni haft en bra helg?

Min har varit ett racerlopp utan dess like. Det har varit full fart med andra ord! Detta är anledningen till att uppdateringen inte varit exemplarisk, å andra sidan är det verkligen skönt att känna att ens liv är innehållsrikt igen, jag lever det och det med råge! Jag har hela tiden något planerat och varje dag har jag upplevt nya saker. Det är precis så här jag vill ha mitt liv och innan sjukdomen levt mitt liv. Dock är jag riktigt trött idag vilket är ett bevis på att jag än så länge inte är i mitt livs bästa kondition och den atlet jag en gång var.

Av vissa omständigheter blev maten katastrof igår (inte pga Ana). Jag fick i mig en macka till frukost och sedan ett äpple och ytterliggare en macka först vid halv fem! När jag kom hem var jag matt, men inte vrålhungrig. Jag fick liksom återupleva den där känslan man hade när man hela dagar gick omkring utan att äta, hemskt. Den trötthet, dysterhet, likgiltighet, hopplöshet och matthet man då känner vill jag aldrig mer uppleva! Så på ett sätt var det bra. En annan sak som hände var att kroppen reagerade mot till följd av svälten genom att vilja ta igen allt den förlorat. DEt blev två varmamackor till middag och sedan en stor godispåse. Mins inte senast jag åt godis. Är liksom inte sugen på det längre, har inget behov av att vräka i mig en massa onödigt socker då jag tillgodoser min kropp och mitt huvud med all den näring den behöver under dagarna. Fast nu har jag erfarat detta och vet att mitt brutalt stora godissug som var oundvikligt varje kväll förr var där av en anledning. Därför ska jag inte heller känna någon ångest över att jag ätit allt de där godiset, min kropp behövde det och jag åt det för att kompensera. Fattar ni, jag kompenesrade med att äta och ta igen förlorad energi, inte med att äta mindre och motionera! Snacka om ett stort framsteg. Är verkligentacksam och glad över att jag ser på allt med ett mycket friskare och mer förnuftigt sätt. Så länge man gör det försvagar man Ana.

Jag ska se till att svara på era kommentarer och skriva om det jag blivit tillfrågad att göra.

Men tills dess får ni ha det udnerbart och unna er att se en film och bara ta det lugnt under de närmaste dagarna då det ska regna nästan över hela landet.

Fyskoll och samtal 13/7

Igår hade jag ett orosmoln hängande över mig och en ständigt gnagande känsla av illvilja. Jag kunde inte sätta ord på mina känslor men började allt eftersom timmarna på dagen gick förstå att det återigen var Anas tankar som spökade. Hon talade om för mig att imorgon är det vägning och vad vågen då kommer visa kommer du inte att finna glädjande. Nej, givetvis får en viktökning mig inte att tjuta av glädje, men den ska heller inte få mig att må dåligt och klandra mig slälv. Egentligen ska jag känna mig stolt över vad jag åstadkommit. Det är ju precis detta jag vill. Jag vill klara av att nå min målvikt på egen hand hemma och på sås vis slippa Varberg, det är så mina planer ser ut och jag avskyr när Ana tror sig vara i den fysik hon en gång var. Då var hon den starka. Då var hon den jag lyssnade till. Då var hon den jag hängde upp mitt liv på. Nu är hon inte längre en del av mitt liv. Hon är i alla fall inte välkommen, men trots att jag upprepande gånger talat om för henne att det är slut, hon ska ut ur mitt liv, så envisas hon med att försöka få mig tillbaka. Hon är likt det jobbigaste och mest krävande ex du kan tänka dig, som en partner vilken vägrar att inse förlusten av sin kärlek, sveket och separationen.

Då var då. Nu är nu och jag vägrar låta tankar kring min vikt agera hinder för att njuta av livet.

Min oro besvarades med vad jag hade befarat: en rejäl viktuppgång. Ana njöt av att kunna slänga ur sig orden: "vad var det jag sa. Hade du lyssnat på mig och låtit bli att vara så trotsig hade du inte behövt känna så här just nu, då hade du inte gått upp i vikt".

ARRRRRRRRRRGGGG!!!!!!! Hade hon varit mer än en skepnad hade hon åkt på en rejäl känga, var så säker. Men nu blev jag istället tvingen att vända ilskan inåt för en stund. Och i och med att jag vände ilskan inåt vände jag så mitt fokus mot mitt inre och tog fram det förnuftiga hos mig. Är det något som kan sätta sig upp mot Ana så är det förnuftet, det ska ni veta. Efter ett tags reflekternade och övervägande med fördelar, nackdelar, rätt och fel så kom jag fram till att detta extra kilo som nu sitter på min kropp inte ska hatas utan snarare välkomnas och symbolisera styrka och seger. Jag gjorde det, jag GÖR det, jag klarar av detta hemma. jag är stark!

U, min behandlare är som sagt sjukskriven fram till efter semestern och idag fick jag prata med en annan på mottagningen som jag tidigare stött på under min kontakttid på denna vårdmottagning. En tid som nu sprungit iväg till två och ett halvt år! Hon hälsade artigt på mig och sa att det var en ära (ÄRA?!) att få träffa mig igen. Hennes ögon granskade mig med respekt och beundran, som om jag vore en legend eller något. "Det var längesedan jag pratade med dig sist men du har ju varit ett allvarligt ämne på våra ronder och uppståndelserna, samt planeringen därefter har varit omfattande vad gäller din hälsa under det senaste året. Att äntligen få träffa dig i egen person är ett nöje (ett NÖJE?!)", sa hon välformulerat. Oj, tänkte jag, vet hela avdelningen vem jag är och har det verkligen varit så allvarligt. U kanske inte ser det så eftersom hon träffat mig så ofta och mitt intryck av henne är att hon är väldigt hård till ytan. Själv har jag ju aldrig gjort någon stor grej utav min hälsa och det faktum att jag har anorexia. Hade man kunnat soppa det under mattan hade jag inte tvekat en sekund. Drömmen var ju att bara gömma undan det. Fast hur bra jag lyckades med det vet ni alla.

Efter att i över en halvtimma ha fått svara på hennes frågor kring min sjukdomshistoria (som han ju redan är bekant med), min tid på sjukhuset (som hon tydligen också verkade kunna utan och innan) och de månader jag varit hemma kunde jag äntligen få prata av mig. Vanligtvis är jag inte den som brukar prata av mig bara så där, men idag kände jag ett stort behov av att göra det och hennes stora intresse för mig som hon visade genom att vara läskigt angelägen om att få reda på så mycket som möjligt om mig gjorde mitt upprörda och förbannade inre om möjligt ännu mer förbannad. När samtalet äntligen vände och intervjudelen var över hade jag samlat på mig så mycket ilska att orden bara bubblade ur mig. Jag kunde inte sluta prata. Utan att tänka efter beskrev jag ordagrant mina känslor över viktuppgången och passade samtidigt på att få utlopp över alla andra småsaker som jag under senaste tiden irriterat mig på. Stackarn fick verkligen stöta på sura Alex. Hon som hade tyckt att det skulle bli sååå roligt att få prata med mig. Men vad skönt det var, att bara säga precis cad man tycker och tänker. Efter samtalet talade hon om för mig att ilskan kan vara bra och berömde mig över att kunna tala så målande. Jag tackade så mycket för ett givande samtal och menade det verkligen, så bestämde vi möte nästa vecka igen.

Johan tog med mig för lite tröstshopping och bjöd mig på lunch. Så nu känns allt bra igen

Äldre inlägg