Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från juni 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Fyskoll och samtal 30/6

Idag var det dags för det andra och sista mötet på mottagningen. Min behandlare U var sjuk så vistelsen som brukar ta runt en timma var över på en kvart och gick endast ut på att ta ett kliv upp på vågen. Den visade det samma som i måndags. Inte ner, så det är godkänt.

Vet inte var ni har haft för väder men i min lilla hemort har det varit högsommarvärme vilket påverkar aptiten en aning. Inte för att jag låtit bli att äta pga utav det, nej, absolut inte. Skulle aldrig komma på frågan. Men däremot är det lättare (och godare) med en svalkande glass och en smörgås än en stor middag mitt på dagen. Dock har vi sett till att ta till vara på de ljumma kvällarna genom att sitta ute och grilla.

Livet är så skönt och härligt de dagar Ana lyser med sin frånvaro. Tänk om hon ändå alltid kunde göra det. Fruktar inte att hon någon gång kommer få övertaget igen. Dagarna jag har helt för mig själv blir allt fler och det är för mig ett stort friskhetstecken=)

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Era kommentarer = en dos dunderhånung

Tusen tack alla ni som skickar kommentarer. Det värmer mer än solen, ger mig mer styrka än Bamse får av sin dunderhånung och fyller hela mig av glädje. Utifrån detta får jag styrkan och motivationen att fortsätta kampen. Tack!

Tummen upp till er och gasen i botten mot det friska livet!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fyskoll och samtal 27/6

Idag var det åter dags för vägning och samtal på mottagningen. Hade redan innan jag åkte iväg en känsla av att det skulle gå exemplariskt. Varför mina tankar var lugna var för att helgen har gått jätte bra vad gäller maten. Har ätit massa gott och druckit oändligt många goda drinkar, kalla öl, vin och tom cider.

Min magkänsla stämde och vågen visade 1,5 kg upp sedan i torsdags! Kanske lite väl bra för att jag skulle klara av att hålla Ana helt tyst. Tog bilfärden hem att få henne tyst och sedan kunde jag lugnt åtegå till full fokus till att fortsätta kampen. För vad hon säger till mig, Ana, är att jag väger massor nu och att jag borde dra in på maten, inte mycket, bara lite. Fast både du och jag vet att vad Ana säger aldrig duger. Så om jag nu skulle lyssna på ens en mening av vad hon säger åt mig att göra hade jag genast varit fast. Det går inte att ge vika ens en sekund, då är det kört. Ber hon mig minska på maten lite kommer det duga för dagen, nästa dag kommer hon att tala om för mig att jag borde reducera antalet kalorier ytterliggare och till slut blir det inget kvar. Jag vet, have bin there. Ana klagade på att jag åt för mycket om jag en dag fått i mig ett för stort äpple. Fattar ni, det dög inte att äta så lite som ett äpple. Skulle jag i dagens läge göra det hade jag hungrat ihjäl. Har inte alls samma tolerans för att vara hungrig längre. Blir genast sur och grinig, matt och oengagerad. Nä, nu försöker jag verkligen lyssna till kroppen och ge den det den ber om.

När vågen plötsligt visar att vikten ökat 1,5 kg på bara några dagar är det riktigt tufft, det ska ni veta. Jag är inget anorektiskt undantag som utan vidare tränger bort alla konstiga tankar, all ångest och det gamla vanliga trygga matmönstret (svälten), utan jag är som ni, alla andra som lider av ätstörningar och sliter som djur för att slippa kännas vid ångest över mat. Dock har jag kommit till insikt med att det inte hjälper att lyssna till vad Ana säger för stunden och sedan tro att hon blir nöjd. Visst slipper du ångesten för någon timme om du hoppar över att äta. Men lugnet varar inte en lång stund för snart höjer hon ribban och vill att du äter ännu mindre, hon är ALDRIG nöjd. Du går som en slav under henne, gör allt hon säger och ber om, allt för att slippa jobbiga känslor över maten. Men de andra känslorna som uppstår pga att du inte äter då? Ja, dem försvinner inte. Kroppen skriker efter mat, hjärnan är till följd av svälten i djup deprission, du kan varken tänka rationellt eller förnuftigt i ditt hungriga tillstånd. Det enda du egentligen tänker på är mat. Du kan inte känna glädje, du kan inte känna sorg, du kan inte känna någon mening med livet och du känner dig som den sämsta och fulaste människa i världen. Du blir lurad av ett anorektiskt spöke, en djävul att dessa känslor är en fäljd av att du ätit för mycket, så du äter ännu mindre, känslorna ökar. Du minskar ytterliggare på maten och konstigt nog känner du dig ännu tjockare. Det finns ingen utväg. Man kan inte göra som hon säger en gång och sedan hoppas på att det löser dina problem. Man måste gå emot henne direkt och sedan igen, igen och igen. Redan efter någon vecka kommer du att känna helt annorlunda inför maten, du kommer känna dig mer levande, starkare och gladare. Du, ditt riktiga jag kommer vara på väg tillbaka och när du väl känner vad du gått miste om i livet vill du inte sluta slåss, du vill segra, vinna och döda Ana. Där är jag nu. Hon finns, men jag finns mer.

Hoppas ni haft en glad midsommar!

Fyskoll och samtal 23/11

Idag kom jag till mottagningen med ett glatt humör. Midsommar står ju för dörren och detta ska jag fira tillsammans med storebrorsan, hans tjej, min älskade vän Angelika, Jonas och Johan i Norge. Ska snart ge oss av och ikväll väntar middag och något gott att dricka=)

När jag klev upp på vågen visade den -1kg sedan i måndags. Vadan detta? Har INTE slarvat med maten. Dock hade jag en tunn klänning på mig och min utstyrsel brukar vara ett par jeans och en tröja. Både jag och U var lite smått chockade och hon undrade givetvis om jag ens ätit en smula sedan i måndags. Den enda anledningen jag kunde komma på var att mina kläder vägde mindre. Så vi bestämde att jag hädanefter ska väga mig i endast trosor och linne. Blä, kommer bli ett ännu jobbogare moment nu, det där med vågen. Dock är det då en rättvis och mer sann vikt.

Nu ska jag äta massa gott under helgen.

U sa åt mig att äta mer rårta och godis och det är order har jag redan sett till att lyda. Var nyligen på midsommarfest på brorsornas dagis där en stor bit gräddig jordgubbstårta slank ner, mums:)

U var inte det minsta bekymmrad över att vikten visade det den gjorde. Allt går ju så himla bra!!!

Glad midsommar på er alla! Se till att njuta av maten och välj att ha det roligt istället för att neka festligheterna.

Ett steg fram och två tillbaka

Jag ville verkligen bevisa för personalen, anhöriga och mig själv att jag inte skulle ge upp och låta Ana få övertaget igen bara för att jag blivit illa bahandlat och stött på motgångar. Gjorde mitt yttersta för att ta mig egenom dagarna inlåst på sjukhuset. Inget besök kunde jag motta, då barn inte uppskattades av de andra patienterna och inte fick jag sitta ute i solen, nej, jag var tvungen att vara övervakad hela tiden. Jag hade ju visat vad jag gick för nu; en stor bedragare och fuskare var jag. Misstankar, misstankar och mera misstankar. Orkade faktiskt inte bry mig, för inom mig visste jag att jag ville bli frisk och skulle klara av det. Detta var något jag gjorde för min egen del och inte för någon annan. Så varför försöka bygga upp ett förtroende och bevisa att jag gick att lita på när det enda dem ville var att misstro mig och göra vistelsen till ett rent helvete. Inte alla, men att det var några räckte. Skulle jag engagera mig mer i att bevisa att dem hade fel skulle jag gå under. Min räddning var att ta tre djupa andetag varje gång (ungefär var femte minut) jag höll på att brusa upp och skrika ut mina misslåtande tankar till personalen 0ch att föröka påminna mig om varför jag var här och för vem jag gjorde detta.

Vill man något tillräckligt mycket så går det. Och detta var inget undantag; vikten fortsatte öka så sakterligen och måltiderna lämnade jag alltid med en segergest, det gick framåt! Jag kände ett flyt och en känsla av lätthet, Ana var på väg ut ur mitt liv.

Men man ska aldrig ropa hej förtidigt. En natt vaknade jag med en fruktansvärd magkramp som följdes av en växande tunga och ett hemskt illamående. Visste direkt att snart skulle jag spy. Trots att jag bara varit magsjuk en enda gång i mitt liv (och det var för närmare sjutton år sedan nu) och trots att jag trott mig saknat spyreflexen, då jag aldrig, inte ens på fyllan spytt, visste jag att den natten skulle jag kräkas.

Har aldrig upplevt den känslostorm som utspelade sig i kroppen då. Magen krampade, tungan växte likt en svamp som sedan kramades ur så att salivet bara flödade, jag darrade, kallsvettades och visste knappt vad som var upp och ner. Kroppen var panikslagen och ville springa ifrån magsmärtorna, den ville hoppa ur sitt eget skal och göra sig av med det som orsakade det fruktansvärda illamåendet. Vilket den snart fann en lösning på att göra. Kanske inte det mest fräscha. Den gjorde det genom at spy, spy och spy.

Den vanliga handlingen man tar till är väl att rusa in på toaletten när man känner hur magen drar ihop sig och förbereder sig för att kasta upp det som finns där inne, men saken var den att min toalett ju var låst. Så jag kastade mig på larmklockan intill min säng. Det ringde, ringde och ringde. Ring ring ring ring. Vad var det frågan om? varför kom de inte någon? Jag brukade få ringa på klockan varje natt för att jag behövde komma upp och kissa, men det hade aldrig någonsin dröjt så här länge innan nattpersonalen dykt upp. Ring ring ring. Klockan fortsatte larma, men ingen kom. Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre, jag var bara tvungen att spy. Nej, det kunde jag inte, inte här i sängen. Men magen smärtade, illamåendet växte sig allt större. Glump, jag svalde, glump, igen. Ett, två, tre... nej, jag kunde inte fokusera på något annat än vart jag möjligen kunde spy.

Dörren öppnades och ljuset spreds längst med golvet och upp mot väggarna för att snart lysta upp större delen av rummet. en skugga kunde tydas från den kropp som var på väg in i rummet och skulle bli min räddning. Men skuggan stod still, hon kom inte in och jag vågade inte öppna munnen i risk att det då skulle bli en mänsklig spyfontän av mig. Hon sa att någon hade ramlat där ute och att så länge det inte var akut fick jag lov att vänta. "S..py, jag må....ååååste spyyy", kved jag. "Varför då, mår du illa?", "Skynda dig hit så låser jag upp toadörren", sa en stressad röst. Jag kände mig besvärlig och ville be om ursäkt för att jag var tvungen att kräkas så här på natten, men så kom jag på mig själv. Vara till besvär, jag var ju för fan sjuk, så rusade jag in på toan. För ett ögonblick höll sig tankarna om att jag inte kunde spy kvar, men så snart toalocket var öppet hulkade jag som en ko. Jag spydde och spottade, spottade och spydde. Smaken var förjävlig och stanken om möjligt ännu värre. Vilken plåga det var. tack gode gud för att jag så sällan behövt uppleva detta. Magen krampade fortfarande, men det kändes en gnutta lugnare. "Hallå, jag måste gå nu", sa nattpersonalen och drog upp mig från badrumtgolvet. Jag var knappt vid medvetande längre och mattheten som omgav min magra kropp var enorm. Hon släpade ut mig till sängen och gav mig en påse att kräkas i, sedan gick hon. Där lämnades jag kvar med spyrester i håret och utan att ens fått skölja ur munnen eller tvätta händerna. Jag frös, skakade och magen började krampa på nytt. Det var dags igen... spy, spotta, spotta, spy. Detta fortgick halva natten trots att jag började spy galla redan efter två omgångar.

De två kommande dagarna var jag helt isolerad och utmattad. Jag fick inte i mig någon mat och dropp kopplades in. Det var tal om att jag skulle förflyttas till infektion pga uttorkan somjag drabbats av till följd av magsjukan. Som tur var slapp jag undan.

Fjärde dagen inne på rummet hade den hemska huvudvärken och illamåendet lämnat mig. Nu kunde jag försiktigt börja få i mig fast föda och återvända till livet. Denna dag kom också en läkare in till mig för att redovisa provresultaten från de odlingar som tagits under minmagsjuka. Tydligen hade jag haft tre olika visrus, som omöjligt kunde angripa en kropp samtidigt. Att jag var ett undantag var för att mitt immunförsvar var nästintill obefintligt till följd av min låga vikt. Jag var alltså unik i det att det mest aggressiva magsjukevirus drabbat mig samtidigt som ytterliggare två magsjukor tagit sig in i min kropp.

Kan inte säga annat än att det var dålig timing. Vikten rasade givetvis. Vägde mig inte på två veckor efter magsjukan och då visade vikten det samma som den gjort två veckor tidigare, strax före jag blivit sjuk.

Andra gången jag spyr i mitt liv och det är när jag ligger på sjukhus pga min låga vikt. Ironiskt eller vad. Jag hade tur som överklevde sa läkaren som bekymrad kommit in till mig under dagarna efter magsjukan.

Äldre inlägg