Anorexia - ett liv under ytan

Eftersom jag fått några frågor kring hur min vardag här hemma se ut tänkte jag lite kort göra en beskrivning av denna.

Ett utav villkoren för att jag skulle få komma hem från sjukhuset var att jag skulle äta samtliga måltider i sällskap. Ansvaret över att jag äter måltiderna och att de blir tillagade bär jag själv, men förtäras ska de helst inte göra i min ensamhet. Min tillit till mig själv växer sig allt större för var dag som går. Dock måste det vara frukstansvärt svårt för min omgivning att återfå ett starkt förtroende för mig. Det har blivit mycket bättre och jag har inte gjort något som skulle tära på det. Bevisar dagligen mitt egna ansvar och min starka vilja att bli helt bra. Just min egna vilja och ansvaret för att bli bra ser jag som grunden. Saknar man detta spelar det ingen som helst roll hur mycket din familj än gör för dig, vilket behandlingshem du än hamnar på, hur många gånger du åker in och ut från sjukhus; du MÅSTE vilja SJÄLV!

Är ganska passande mitt uppe i en flytt och från en lägenhet till en annan och bor därför hemma. Eller ja, okej, det är väl inte bara därför jag bor hemma. Den största anledningen är väl för att jag ska kunna ha sällskap vid måltiderna. Visst kan det tyckas barnsligt och ibland känner jag mig som ett litet barn som behöver passas. Dock gör jag allt för att visa på att jag tar ansvaret själv och får därför allt mer frihet. Jag var ju precis en vecka i Fankrike. Där låg allt på mina axlar och det klarade jag galant. Alla tror verkligen på mig, men kan ändå inte lite 100% på att jag sköter mig själv. Jag har inte en måltidsbevakare som sitter med varje måltid, utan vi ser snarare till att äta frukost, lunch, middag och kvällsmål tillsammans. Antingen jag och någon i familjen eller så med någon vän. Då ingen varit hemma eller då jag varit iväg har jag fått äta ensam vilket har funkat kanon. Att äta i ensamhet har under många år varit bland det svåraste för mig. Ana har liksom sagt till mig att det är onödigt att äta när det ändå ingen som ser på. Jag har velat äta i sällskap av andra för att motbevisa deras tro om att jag varit sjuk (har alltid försökt dölja det) och har då passat på att svälta i min ensamhet. Är så stolt över mig själv att jag faktiskt klarar av att äta måltider ensam. Det är ju trots allt så det verkliga livet är. Man kan inte alltid passa in måltiderna så att man har någon att äta tillsammans med. Det finns ju tom de som går ut på restaurang och lunchar själva. Det är för mig fortfarande ganska svårt att förstå fast vem vet, en dag kanske jag sitter där, på en rastaurang eller ett fik alldeles ensam och njuter av min måltid och mitt eget sällskap.

Frukosten äter jag mellan 9 - 10 och då har jag alltid sällskap av familjen. Jätte mysigt att sitta vid ett stort uppdukat frukostbord med brorsorna, mor och far. =) Det brukar bli två limpmackor med smör, sallad, kalvkorv och tomat samt ett glas proviva och kaffe till frukost. Ibland tar jag en tallrik gröt med mjölk och till de en macka.

Efter frukosten ska jag egentligen vila minst en halvtimma. Måste dock erkänna att jag ofta, ja nästan alltid, slarvar med detta. Har spring i benen och så mycket roligt att göra under dagen så finner ingen ro. jag och min behadlare U försöker komma fram till en lösning så att det kan bli enklare att vila efter måltiderna. Det är inte det att jag har ångest över maten (den är tack och lov väldigt sällsynt nu mera) utan jag har alltid varit en person med häcken full och gillat att vara aktiv.

Till mellanmål brukar jag ta en glass, yoghurt, en risifrutti, en macka, en frukt eller något annat lättillgängligt. Mellanmålet intas runt tolv.

Lunchen brukar ätas mellan 13-14 och brukar bestå av dagenslunch inköpt på något lunchställe i närheten eller egenlagad mat om jag varit duktig. Försöker äta allt och låta bli och tänka på vad det är för sorts mat. Lunchen ska bestå av kolhydrater, proteiner och fett så är det bara. Detta är jag noga med och jag skulle aldrig skippa såsen!

Egentligen ska det vara vila efter lunchen, men även här slarvar jag.

Sedan blir det ett mellanmål runt fyra. Jag tager vad jag haver; något lättillgängligt som sagt var.

Middag vid sjutiden. Antingen något lagat eller så risgrynsgröt, ett stort glas standardmjölk och en macka.

Till kvällsmat (20 - 22) blir det ofta en tallrik gröt, ett par mackor, glass, smoothie eller något matigare om jag ätit något lättare till middag. Det händer ganska ofta att jag äter ett par mackor till middag och sedan käkar middag på kvällen itsället. dessa matvanor passar övriga familjen bättre och då anpassar jag mig till dem. Är det så att de köper pizza äter även jag detta. Jag äter det en normal person äter och har inte min egna speciella matlista som jag strängt följer. Det hade många gånger varit enklare och mindre laddat fast så går det ju inte att leva resten av livet.

Nu ska jag äta=)

Hejsan.

Imorse blev jag i vanlig ordning väckt av mamma då det var dags för frukost (9-10). Det är absolut inte så att jag varje morgon kommer upp till ett färdigdukat frukostbord. Nej, nej. ta fram frukost gör jag själv. Den som är hemma ser bara till att jag kommer upp i tid så att samtliga måltider honns med under dagen.

Denna morgon såg jag hur oron lös i mammas ögon. Hon hade den där blicken som hon under flera år mött mig med. Men nu var det längesedan jag såg den och jag blev stel av obekvämhet då hennes blick mötte min och det inte alls var de glada och obekymmrade ögon som hälsat mig godmorgon de senaste veckorna.

"Jag har drömt hemska mardrömmar om dig de två senaste nätterna", sa hon. "Du har börjat fiffla med maten igen". Nej, snälla mamma börja inte tjata om detta. Vi har diskuterat och grälat kring mat i åratal nu. Att slippa det är en utav de största frihetskänslorna i att må bättre. Jag ville verkligen inte börja argumentera emot alla de saker hon tog upp som hon drog paralleler till matproblem med. T.ex att jag kunde äta MER chips, att jag inte alltid dricker min proviva, att jag borde äta mer nu när jag rör på mig mer, att jag inte alltid måste äta två smörgåsar till frukost utan likagärna kan ta tre, att jag borde äta ben and jerryglass istället för twister eller päronsplit mm mm. Mitt svar på påhoppet blev: "Följ med till U (min behandlare) idag och prata istället. Där kommer du få bekräftat att det går precis som det ska och att vikten ökat varje vecka". "Du borde gå upp mer och snabbare", fräste mamma men höll med om att det var en bra idé att följa med på fyskollen och samtalet idag.

Attans, nu kom jag på vad jag glömt... Skit också! Har glömt att ta blodproverna som U bad mig om förra veckan. Det är liksom inte något jag gör två gånger i veckan nu mera. Tack och lov för det. Får se till att ringa och boka tid, så har jag iaf en inbokadprovtagning att komma med idag.

Vill verkligen inte att mina nära ska vara oroliga längre. Hatar att bekymmra andra. Vill att de ska se det jag känner; att livet börjat rulla som en sprillans ny biorulle som dessutom innehåller en rolig, spännande och glädjefull film, regisserad av ingen mindre än mig själv!

Blir noga iakttagen under måltiderna och har flera spioner utplacerade här i mina hemtrakter som allihop spanar efter samma sak; föda, mat och näring inskyfflandes i kin mun, tuggandes av mina tänder och svalda ner till min mage. De ser mer än gärna att jag äter mycket godsaker. Förstår deras oro. Så många gånger jag lurat dem, så många gånger de blivit bedragna. Grejen är bara den att när jag äter så mycket som jag gör är jag inte sugen på godis. Minns inte när senast att köpte en påse lösgodis. Äter mer än gärna ett par glassar under dagen och bjuds det på fika smakar jag utan att tveka. Men måste jag, bara för att jag enligt alla har en undervikt (okej, jag har det. Så svårt att inse fortfarande bara. Har inga andra tankar än att jag ska upp, men att se mig som mager gör jag inte längre)ska jag äta mer skräp än alla andra.

Har fått lite frågor kring hur mina dagar ser ut här hemma, hur jag äter, vem som "passar" mig, vad jag äter, hur jag ser ut nu mm. Ska skriva ett inlägg om hur en dag utanför sjukhuset ser ut, lägga in några bilder och beskriva lite hur mina tankar kring detta går.

Fråga gärna mer! Vill göra allt för att hjälpa.

Om ni ställer så många frågor ni kan och vill ska jag se till att svara på dessa under onsdagen. Så passa på;)

Ha det gott!

Efter att ha satt ner foten och vägrat sond blev personalen än tuffare mot mig. Jag kan till viss del förstå varför. Gick jag inte upp tillräckligt under kommande vecka skulle sonden inte gå att undvika.

Somliga stunder förstod jag bara inte vad deras hårda och ohumana regler skulle tjäna till. Som t.ex efter frukosten en dag då jag skulle lägga mig på vila behövde jag kissa innan jag la mig ner. Men det fick jag inte. "Toan är låst (vilket den var dygnet runt numera tack vare att jag en morgon drack vatten innan vägningen) och får inte besökas efter måltiderna", fick jag till svar. Skojar hon med mig eller? Visst var somliga mer hårda än andra men jag måste ju få kissa när jag är kissenödig. Ingen hade tidigare nekat mig det. Jag sa det till henne; "du kan väl stå utanför medan jag kissar eller så får du väl följa med in om du helt plötsligt tror att jag skulle hitta på något dumt". Hon fnös bara åt mig. Något toabesök blev det inte.

Tio minuter in på vilan var jag så kissenödig att min blåsa var sprängfärdig. Jag bad ytterliggare en gång om att få kissa, men blev nekad. Höll mig tio minuter till. Nu värkte magen. Jag kunde inte koncentrera mig på nåt annat än att knipa så hårt jag kunde. Pallade inte att läsa. Har nog fan aldrig varit så kissenödig. Ytterliggare tio lååånga minuter passerade och nu var jag på väg upp ur sängen. Jag kunde bara inte hålla mig längre. "Gå och lägg dig igen! Det är halva vilan kvar". Om du nu är så kissenödig skulle du tänkt på det innan. Förresten är det helt olågiskt att du kan bli så kissenödig så snart efter morgonkissningen. Eller har du kanske hulkat i dig en massa vatten under natten för att öka vikten?", sa hon spydigt. Fy fan. Nu var tårarna inte långt borta. Inte nog med att jag inte fick kissa, hon kunde dessutom med att vara tyken mot mig. Bitch!

När det var 15 minuter kvar var tanken att kissa i sängen mer än frestande. Visste inte om det snart var oundvikligt.

Lyckades på något ofattbart sätt hålla mig vilotimmen ut. Det värsta var att när den väl var slut tillät hon mig inte gå på toa ändå. hon sa att hon var tvungen att ta puls och blodtryck först annars skulle jag få ligga till sängs ytterliggare en timme. Jag sa att jag skiter i det, bara jag får kisssa. Jag fick inte.

När jag tillslut äntligen kom in på toa var jag så nödig att det bara inte gick att slappna av i muskulaturen. jag satt där ett bra tag innan det började rinna. Men när det väl startat tycktes det aldrig sluta. Personalen var med inne på toan och hon blängde ilsket på mig, som om hon inbillat sig att jag ljugit om att jag var så kissenödig och tjatat i en hel timme bara för skoja skull. Men när hon hörde hur mycket jag kissade fick hon nog lite dåligt samvete trots allt.

Detta var bara början. Mängder av liknande förtelser utsattes jag för av den hemska personalen. Alla var inte likadana, men vissa kunde lika gärna vara vakter på ett fängesle. Där hade de passat in bra mycket bättre.

Vill aldrig in på sjukhus igen!!!!

På väg hem från götet. Haft en underbar kväll ute med familj å vänner. Har firat min kära 'syster' sandra som fyllt 20. Blev en klassiker; hard rock. Mycket god mat å givetvis en mojito till de:)
Efter att tagit avsked från större delen av sällskapet gick vi vidare. Blev bowling å några goa drinkar. Kom tvåa. Får väl duga. Dock går inget upp emot en seger:) fick även upp sandra på bull riding. Skit kul:) livet leker. Nu sitter vi på tåget å ska hem å göra pannkakor.
U sa till mig att äta lite extra mycket godsaker för att underhålla viktuppgången. Fattar inte hur man kan äta så mycke som ja gör nu.
Imorn ska ja träffa min älskade vän madde å sedan blir de nog att se united på kvällen. Får se...
Pratade med chefen i morse med. Hon är helt undebar. Längtar verkligen tillbaka till jobbet.
Sov så gott alla.
Hörs imorn.
Ska se till att skriva varje dag nu mera.

De första veckorna gick och trots deras okunskap om anorexia på avdelningen så kände jag att jag var på väg åt rätt håll. Viljan bestod och jag kämpade som ett djur. Reglerna var många, men samtidigt hade jag friheten att få komma från avdelningen ett par timmar mellan måltiderna och finna motivation genom vänner och familj. Nästan varje dag fick jag besök av någon. Är så otroligt tacksam över allt stöd mina nära och kära gett mig.

Efter att under ett par veckor bevisat att jag klarat av att äta upp alla måltiderna blev jag äntligen av med sonden. Lyckan var fullständig. Hade verkligen kämpat för att bli kvitt den äckliga slangen som låg och skavde i näsan och svalget.

Tyvärr blev lyckan kortvarig. En dag då jag som vanligt låg och vilade efter min lunch kom överläkaren inklampandes i mitt rum och sa åt mig att de skulle sätta sond igen efter vilan. Va?! Vad händer? Blev helt paff och hjärtat slutade slå för ett par sekunder. Det var ett sånt där ögonblick som man egentligen inte tror är verkligt, då förvirringen är total och man saknar förståelse helt. Mitt ansikte måste blivit ett mils långt frågetäcken, då min haka nästan slog i marken i samma stund som ordet "sond" klingade i mina öron. "Ursäkta", sa jag. "Jag måste hört fel, sa du verkligen att ni skulle sätta sond?". Inget svar. Bara en helt kall blick, en mycket bestämd blick. Jag vände mig åt personalen som satt på min matvila. Inte ett ord. Men hennes blick visade åtminstone medlidande. Medlidande, vad fan skulle det hjälpa mig. "Du måste hjälpa mig", sa jag bedjande till sköterskan. "Ni vet hur mycket jag har kämpat för att bli av med den och nu när jag äter varenda jäkla mål kan ni inte bara sätta en ny sond?!". Klumpen växte sig allt större i halsen och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna borta och fortsätta fokusera på att försöka övertala de jäkla idioterna om hur galet ute de var. "Ni kan inte sätta sond om jag äter, jag vägrar". "Då blir det LPT (tvångsintyg). Du har inget att säga till om". Och så öppnades dörren till rummet på nytt. Det var kirurgen som skulle sätta sonden på mig. "Jag vägrar låta er göra så här mot mig när jag äter", skrek jag. "Du har inget val, jag har pratat med Ninni Hjalmers och vi har gemensamt kommit överens om detta. Du har en plats där som väntar och du går inte upp tillräckligt snabbt i vikt". Va fan! De menar alltså att bara för att jag inte går upp tillräckligt snabbt i vikt ska ni knö i mig sondnäring utöver ett relativt högt kaloriintag så att jag rusar upp i vikt. För det första skulle min magsäck sprängas och för det andra kan man väl fan inte bota en anorektiker genom att övergöda henne. Hur tror dem då att tankarna ska häng med. Så fel, så jäkla fel. Paniken som grep tag om mig smärtade. Det ilade i hela min själ. Var det nu allt skulle börja om på nytt? Fattar de inte att om de övergöder mig så att jag på tre dagar går upp två kilo (för det var vad som krävdes, jag skulle vara tvungen att gå upp två kilo innan helgen för att få min plats på Östra) kommer jag drabbas av en så stor ångest att jag inte kommer att klara att stå emot Anas rivande. Jag kände mig maktlös, totalt överkörd. Igen. Min rädsla var enorm och måste ha lyst igenom, då kirurgen lugnande sa att han skulle ge mig en timma att smälta det hela. För det var just det också, dem hade bara rusat in i mitt rum, mitt under vilan och tvingat på mig en sond igen. Jag bädjade om att slippa. Jag föreslog att jag skulle börja med fler näringsdrycker istället, men det var lönlöst. Läkaren hade fattat ett beslut och när det var gjort fanns det inget i världen som kunde ändra på det.

Under den timma som kirurgen gett mig gjorde jag allt i min makt för att bevisa hur fel de hade. Det kunde inte bara vara lagligt att tvinga någon som åt till sond. Jag ringde min öppenvårdskontakt, en advokat, familj, översta sjukhusläkaren ich en massa andra. Jag hann tom skicka iväg en anmälan. Till slut gav hon med sig, hon gav mig en vecka att gå upp minst ett kilo i vikt. Platsen på Östra förlorade jag. Men det gjorde mig inget. Ville ändå inte dit. Dem hade svikit mig. Och sedan var det deras idé med sond. Jag ville inte tillbaka dit.

Nu var framtiden än mer oviss. Men huvudsaken var att jag slapp sonden och kunde fortsätta min väg mot det friksa genom att äta normalt.

Vilken pers det var. Pust. Men segern är ljuv!!!!