Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från februari 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Snacka om "resefeber"!

Så här dagarna innan infinner sig en ordentlig känslostorm i min kropp. Ena delen av mig vill inte missa chansen att få hjälp och stöd med att byta riktning och sikta mot det friska. Medan den andra delen har fullständig panik och ärligt sörjer över att behöva vara på sjukhus i tre månader. Hallå, jag är ju rastlös bara jag är ledig EN dag hemma, en ynka dag.

Det går inte med ord att beskriva hur besviken jag är på mig själv vad gäller mitt misslyckande att på egen hand komma igång med ätandet. Jag önskar att alla bara hade kunnat tro på mig och ge mig en chans att bevisa att jag minsann kan. Nu när östra står för dörren är jag redo att göra allt för att slippa vara inlåst i 12 veckor. Det går inte att förklara varför jag just fått den där sista gnistan att bli frisk nu, men jag har den. Trots allt är det här hemma i vardagen som maten ska fungera och det är också här problemen som gör att jag svälter mig själv finns. Att bli inlagd och ha fullt stöd och sedan komma ut i den stora vida världen är tufft. Där inne funkar det, man har inget val. Den verkliga kampen startar först när man kommer ut och ska stå på egna ben.

Hade jag börjat äta här hemma hade jag även kunnat njuta av friskhetstecknena. Jag hade kunnat ta till vara på den energi maten gett mig och lägga den på familj, vänner och saker jag tycker om att göra. Det hade på sätt och vis varit så mycket enklare att fullfölja striden mot anorexian om man får ut något gott av det och kan se alla fördelar det medför.

Vet att min familj är helt desperata och gör vad som helst för att slippa oroa sig mer, slippa se mig försvinna och slippa hoppas på att jag ska bli bättre. Och jag vill inget annat än att bevisa för dem att jag kan bli frisk och bli gamla vanliga Alex igen. Jag har sårat dem tillräckligt nu. Men gud vad jag hade velat att dem skulle få vara delaktiga i min resa.

Jag har aldrig haft resefeber tidigare i mitt liv. Ska jag ut och resa och möta en utmaning har jag bara varit eggad och gett mig in i det. Denna gången är det annorlunda, jag har resefeber. Är sjukt nervös inför vad som komma skall. Att få en stunds sömn under nätterna kommer inte på frågan och att för en minut låta bli att tänka på Östra finns inte.

Välkomna att följa min kamp inne på ett bahandlingshem

Jag kommer så ofta jag kan skriva om hur dagarna går till på ett behandlingshem, vad jag gör för framsteg, vad jag tycker är jobbigast och hur jag tar mig igenom måltiderna.

Det kommer bli fruktansvärt tufft men jag tror att det kan vara nyttigt för er med en ätstörning att få se hur prrogrammet på ett behandlingshem är upplagt och att ni förhoppningsvis kan få stöd och hjälp av detta.

På måndag börjar det. Känslorna inför inläggningen är otroligt blandade. Ena stunden vill jag bara fly, skita i det och nästa stund är jag redo att hoppa och ge järnet. Det är väl bara naturligt att vara orolig inför något så livsavgörande. Jag menar det är nu eller aldrig!

Tillbaka till kampen mot ytan och ett liv utan anorexia

Hejsan.

Har under en lång tid varit "borta" och bloggandet har legat på hyllan.

Varför?

Anledningarna är många men den största och mest avgörande var att min blogg hade tappat syftet och var ingen blogg som gav stöd i världens kamp mot det ätstörda. Jag tog ett steg framåt och två bakåt i mitt tillfrisknande och kan inte då begära att ni som läsare ska se min blogg som en ärlig fight mot anorexia.

Varför har jag på nytt tagit upp bloggandet?

Jo, nu är jag så jäkla trött på detta. Min kropp säger att nu räcker det, jag orkar inte längre. Har med hjälp av familj, vänner och underbara arbetsgivare kommit till insikt att jag måste ta hjälp för att bli kvitt min oinbjudna gäst, jag klarar det inte på egen hand.

Hur känner jag för detta?

Jag har panik, ångest och vill bara sätta mig på nästa tåg och fly från allt.  Har blivit erbjuden en resa av min hemska hyresgäst. Hon säger att vi ska ut och resa, bara hon och jag. Hon lockar med att "semestern" innebär frihet, självständighet och stora möjligheter till att leva livet som jag vill. Jag? Nä, den niten går jag inte på. Du vill ta mig med på en resa där jag lever som DU vill och skulle jag följa med dig så skulle jag aldrig återvända hem igen, jag skulle dö. Jag är tillräckligt nära en kollaps i dagsläget och du styr redan alldles för mycket över mitt liv. Jag ska göra en resa, men inte enligt dina spelregler, utan efter mina. Resan ska jag återvända ifrån ensam. Någonstans under trippens gång kommer jag att göra mig av med dig, sorry Ana, sorry.

Ana är bra på att övertala. Stundvis känner jag mig fortfarande frestad att följa med på hennes resa. Den känns liksom trygg på något sätt. Där skulle jag resa i ett välkänt sällskap. Väljer jag den andra resan kastar jag mig ut i det okända och har ingen att luta mig tillbaka på. Men just nu hänger jag i en lina under ett flygplan. Antingen hänger jag kvar här och ser livet passera under mig eller så släpper jag taget, hoppar och landar i livet. Okej, jag kommer landa på okändmark men jag kommer komma tillbaka till livet, vilket är det enda jag vill just nu.

Vilken hjälp ska jag få?

Som ni vet har jag vid flera tillfällen dragit mig ur inläggningar, tackat nej till behandlingshem och manipulerat min omgivning i hopp om att jag ska bli frisk på egen hand. Tyvärr har jag lurat alla en gång för mycket. Ingen tror på mig längre och jag är till och med själv tveksam på om min kapacitet är tillräckligt stor för att bli frisk. Vill inte ge upp och bevisa mig besegrad, visa att jag hade fel. Men nu handlar det inte om det längre. Mitt hjärta har tagit för mycket stryk och vänder jag inte detta NU kommer jag kanske inte att överleva.

Min familj bönar och ber, gråter och skäller. Jag tror att dem bara vill göda mig och tycker att dem är elaka och orättvisa som vill låsa in mig i flera månader på sjukhus för att jag ska bli tjock. Fast någonstans finns det lite vett kvar hos mig som säger att jag måste ta hjälpen, det är sista chansen. Så på det sättet får det bli. Jag gör det för mina nära och kära och för att få behålla livet. Jag kommer att läggas in på Östra sjukhuset på deras anorexi - och bulemimottagning.

När?

Måndag klockan 11 skrivs jag in.

Nu ger jag järnet, nu ska jag bli frisk!!!!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar