Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från januari 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Veckans mål!

Veckans mål blir att ta ansvar för mina tankar och på så vis hålla motivationen vid liv!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nyfunnen motivation

Då  var denna helgen ett minne blott och nya utmaningar står framför mig under kommande vecka.

Helgen har till stor del bestått utav jobb. Men på lördagskvällen blev det lite vin och kompisumgänge, trevligt.

Har hittat ett stort paket proppat med ny motivation att kämpa mot det friska. Viljan finns där alltid, men man behöver motivation för att fullfölja den och det är tyvärr mycket lätt att tappa bort den ibland.

Alla bär vi ansvar för våra handlingar. Och handlingar kommer från tankar som vi då också bär ansvar för. Jag skäms över mina tankar och vad dem får mig att göra, jag verkligen skäms. Samtidigt så är det skönt att veta att det är JAG som ansvarar över mina tankar. Det innebär ju att jag faktiskt kan kontrollera dem! Även om det är svårt och stundvis tycks omöjligt, som om det vore någon annan som tänkte åt mig, vet jag att det är mina tankar. Kanske en del av mig själv som jag inte vill känna av. Fast jag vet att jag måste, jag måste bli medveten om exakt vad hon tänker eftersom det är just det som leder till hur jag handlar i tex en matsituation. Kan jag redan vid tankens uppkomst vara medveten om den, så kan jag ta mitt ansvar och försöka avvisa den för att slippa att begå ett felsteg.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fyskoll och samtal 14/1

Idag var det dags att göra den numera "klassiska" trippen till mottagningen för att... jaaa? för att???? vad???

Vad gör jag där? Varför är jag fortfarande där varje vecka och ställer mig på en våg, kollar puls, blodtryck och får en ny remiss för provtagning, varför? Har inte jag bättre saker för mig en ledig fredagsförmiddag? Som att umgås med mina vänner? Mina underbara vänner som finns där, men som jag inte tar till vara på. Hoppas ni vet hur fina ni är och hur mycket jag faktiskt uppskattar er vänskap!

Nä, det är dags att sätta lite fart nu tycker jag. Vikten idag var okej. Hade inte gått ner. Men jag vill att det går fort nu. Egentligen ska väl viktuppgången bara vara att få överstökad. Vet att det är först efter att jag nått en viss vikt som jag kan börja fungera normalt i psyket. Eller vet jag? Nej, jag vet inte vad jag ska tro eller vem jag ska lita på. Fast jag kan inte tro att alla ljuger, så jag bestämmer mig för att lita på U. Hon får inte ut något av att ljuga för mig.

Så, va fan, kan jag inte bara äta av allt jag vill och av det jag tycker är gott. Tänk om man bara kunde se positivt på att få gå upp i vikt. Äta precis vad jag vill; godis, glass och pizza i mängder. Jag måste bara upp i vikt. Mår ärligt talat frutansvärt dåligt just nu. Det stora jobbet antar jag kommer efter viktuppgången, då vikten ska förbli stabil och jag måste börja jobba med att acceptera min normalvikt och tycka om mig själv som den jag är. Jag kan väl iaf inte hata mig mer än vad jag gör nu...?

U tycker fortfarande att jag borde lägga in mig så att jag kan få ordentlig medicinering och vila. Men dropp och rullstol?! Nä, jag måste se till att sparka igång viktuppgången nu. Och du, ångesten, släng dig i väggen!

Vad som togs upp idag på fyskollen och samtalet var väl främst en eventuell inläggning som U inte kan sluta tjata om. Hon vill att jag gör det frivilligt. Tvång är inte kul, o nej. I vanlig ordning fortsätter jag att lova att fortsätta kämpa och kämpa.

Visst kämpar jag, jag är helt matt. Har inga krafter till att ens kliva upp ur sängen på morgonen egentligen. Jag kämpar mig igenom hela långa dagarna. Trots detta är viktuppgången långt ifrån tillräcklig.

Nu ska jag äta!!!!!

Kan tänka positivt!

Ursäkta onödiga inlägg, men vill passa på att peppa mig själv (och förhopninginsvis andra) när jag ändå är på det humöret.

Jag kan se ljust på framtiden. Trots att jag är dödstrött och dödsdömd ska jag ut ikväll. Ska släppa alla bekymmer. Dert ska bli underbart. Imorn är jag ledig och då ska jag bara ligga inne och fokusera på mat hela dagen lång.

Om ni undrar om jag kunnat få i mig något överhuvudtaget när det varit en lote tyngre period, så, ja, det har jag. Jag äter och detta ger mig extrem ångest, vilket gör kampen otroligt tuff. Men jag har kämparglöd i båda nävarna och trots att det bränner håller jag fast i det.

Det finns så mycket att ta till vara på, så mycket som jag inte har råd att förlora. Jag har redan "lån" upp över öronen och har verkligen inte ekonomi till att förlora mer av livet. Det sägs att det kostar att ligga på topp. Men är man på topp ramlar det samtidigt in "pengar" och man vet att det är värt att spendera sina resurser på livet för att det lönar sig i längden. Att ligga halvt förlamad på marken kostar mer! Här nere får man bara kasta pengarna i sjön och du får inte igen någonting.

Jag ska bli frisk

Världen är upp och ner.

Eller är det jag som hamnat i fel riktning, ramlat och glömt resa på mig igen?

Om ni bara visste hur gärna jag vill ordna upp trasslet, lösa alla knutar. Jag vill inget mer än att bli jag igen. Få umgås med min familj, mina vänner och njuta av livet. Kan jag inte bara ställa mig upp? Eller är det kanske så att jag behöver ett handtag, en utsträckt hand som drar upp mig, ger mig den första knuffen upp på benen igen? Tycker att det är dags att resa på sig nu och sedan aldrig, aldrig någonsin ramla omkull igen.

Sitter just nu med en svullen mage efter en tallrik med gröt. Det vrider i mig, hugger och svider. Fast jag ska se det som något bra. Jag ska söka känslan av nyfunnen energi. Vet att den finns där!

 

 

Äldre inlägg