Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från december 2010

Tillbaka till bloggens startsida

Tjat från Östra

Nä, tjat ska jag väl inte kalla det. Men ibland känns det bara som att allt kring anorexian tycks bli tjatigt. Är med andra ord jäkligt trött på skiten!

Östra har vid två tillfällen ringgt idag. Vid det första frågade dem mig om jag kunde komma på bedömning på tisdag för att sedan läggas in på onsdag. Daaa!

Vid det andra ville dem träffa mig på onsdag och sedan ge mig möjligheten att fatta ett beslut om att ta platsen tills på måndag.

"Nej, jag vill inte", sa jag. Personen i andra änden luren blev tyst och fick efter mitt svar en helt annan ton på rösten. Kändes som att hon ansåg mig oförskämd och tänkte att haha skyll dig själv då. Vill du inte ha någon hjälp så fine!

Blir så kluven. För tänk om jag inte klarar det på egen hand. Visst är jag fast besluten om att göra det. Men tänk OM. Att läggas in nu funkar bara inte. Jag har ju fått jobb! Fatsa tider, fast lön och betald semseter!

Å, om ni bara visste hur jag oroar mig om nätterna. Kan inte sova. Tänker på allt jag ätit och har panikångest över detta. Funderar på hur mycket jag gått upp i vikt samtidigt som den andra delen av mig argumenterar emot och säger att jag vill bli frisk, frisk, frisk. Är så rädd över hur lång tid det kommer att ta. Är så skraj för vem jag blir... Är orolig över min nongalanta inställning till min dåliga hälsa. Är rädd!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

24 timmar kvar på 2010

God kväll.

Sitter nu ner för första gången på hela dagen. Imorse blev det till att kliva upp då larmet gick på telefonen, klä på sig och dra hem för att passa brorsorna. En dag med barnpassning blir aktiv. Dagens aktivitet blev pulkaåkning=) man blev barn på nytt. Jag, Johan, Adrian, Tristan å Senna hade det jätte kul i den pulkabacke jag själv åkte i om vintrarna när jag var liten.

Sedan var det bara hem och laga mat för att sdan bege sig till jobbet. Är nyligen hemkommen från ett nyårsdisco. Påminde lite om de discona man var på när man gick i grundskolan: discoljus, dj, mycket dans, discokula och självklart kiosk med korv med bröd.

 

Har varit en dag fylld med aktiviteter och minnena har dragits tillbaka till barndomen. Kom tidigare idag att tänka på att min vikt är lägre nu än den var när jag var åtta år. Herregud, hur kunde det bli så här?

Nu är det iaf gott att sätta sig ner med en kopp kaffe och en tallrik fil. Riktigt hungrig faktiskt.

Är ett dygn kvar på detta året. Sedan startar 2011. Nytt år... nyårslöften...? Nä, det blir inga sådana. Det är inget magiskt med att det blir ett nytt år. Jag menar det blir faktiskt bara en ny månad, januari på nytt. Det finns bara tolv månader och efter att alla gåtts igenom i månader, veckor, dygn, timmar och minuter börjar man om att räkna. Man lever ett liv. Hur många nya år man får vara med om är olika från person till person. För varje nyår startar ej ett nytt liv. Många vill se det som en nystart på sitt liv, en chans att förbättra saker och koma till rätta med olika laster man dras med. Har lite svårt för det där. Man kan inte börja ett nytt liv bara för att tolv månader har passerat och det på pappret står 2011 istället för 2010. Det förflutna är en del av ditt liv. Det finns i dig och har delsvis format dig till den du är. Framtiden har du för dig, men du kan inte leva annat än i stunden.

Jag är mer den som gillar att sätta upp mål i livet. Mål baserade på hur min bakgrund sett ut och på hur jag vill att min framtid ska gestalta sig. Man kan också sätta upp drömmar. Drömmar är inte samma sak som mål. Här får man lov att vida vyerna och en dröm måste inte vara så realistisk. Ett mål är något man ska kunna nå. Inget man måste, men ett sätt att ta sig framåt i livet. Som nu; ett utav mina mål är att under 2011 nå en hälsosam vikt. Min dröm är att bli helt frisk från ätstörningar.

Jaja, en massa tjat bara...Hur som helst kommer jag att sova hela dagen imorn (hoppas att jag KAN sova) så nyårsfirandet blir i den lugnare takten och kommer utforma sig med en middag, god dricka, spel och vänner hos Johans föräldrar. Det är många som inte är hemma så vi blir bara några få och så får vi se vart det bär av senare. Senna är så himla rädd för smällare. Tycker så synd om honom. Måste vara hos honom ett par timmar efter alla fyverkerier är över så att han slutar skaka av rädsla.

Gott nytt år på er allesammans! Må 2011 bli året då ÄS förintas!

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Samtal från Östra

Igår fick jag både ett oväntat och olägligt samtal från Östra sjukhuset. I och med dåligt läge fick jag kort be dem återkomma senare.

Tänkte först låta bli att svara då dem efter någon timma ringde på nytt. Men eftersom det var dolt nr kunde det vara något annat samtal av intresse. Nepp, det var Östra. Hon som ringde har jag talats vid med ett flertal gånger. Hon har tom fått ta del av ett par måltider som jag tillagat på matlagningsträningen vid min senaste inläggning på Östra.

Hon bad mig komma på ett bedömningssamtal nu på torsdag, inorn! Hon sa att dem hade en plats i början på januari som dem ville att jag skulle ta. Tja, vad svarade jag; jo, att jag skulle återkomma under onsdagen.

Hur jag tänker och känner inför detta:

Jag vill klara det själv. Jag vill inte läggas in. Jag vill inte sabba mitt faktiskt fina liv jag har nu (bortsett från anorexian då givetvis).

Så tror att jag kommer gå tillväga på följande sett: kommer ringa upp och tacka nej till erbjudandet, men säga att jag fortfarande vill komma på ett bedömningssamtal längre fram om det är möjligt.

Ja, mitt liv är här och nu och det är helt upp till mig själv om jag vill leva det eller ej. Och det vill jag, jag vill leva det. Gud vad ´jag bara vill snabbspola till det friska!

Jag har överlevt julen

Hejsan.

God fortsättning på er alla!

Hoppas ni haft en bra jul och att ni kunde njuta av den.

Min jul har varit mysig, familjär och jätte fin. Men var den som förr? Öhh, nej, tyvärr inte. Hade inte begärt att jag skulle kunna njuta av julen fullt ut, men att jag skulle vara med hela julafton ut var inte annat än planerat.

Dagen före julafton var min första lediga dag på länge och jag, Johan, en vän och hennes kille skulle åka till GBG för att inhandla de sista klapparna och hitta på nåt kul.

Och nog blev det kul alltid=) haha, blev en rejäl fylla, biljard, dart, beerpong, skratt och fest! Dessvärre var tåget försenat med fyra timmar och vår natt tillbringades på stationen. Att vi dessutom köpte en stor godispåse och delade på gjorde att min kväll fick ett ångestfyllt avslut. MEN varför komma ihåg det dåliga? Hade hur kul som helst om man bortser från ångesten.

Morgonen den 23:e visade vågen mindre än någonsin (vill inte skriva vad), men mitt BMI låg på 14.2. Inte bra. Helt ärligt var detta inget som gjordes med flit, jag menar att vikten gick åt fel håll. Väger mig nästan aldrig, men kände mig rejält sliten denna morgon (dagen före dopparedagen) och ville egentligen bara kolla så att jag IAF INTE gått NER i vikt. Så att siffrorna var oroväckande låga var inget jag kunde glädjas åt som på gamla, sjukare tider. Nä, bestämde mig för att under julhelgen äta av allt jag kände för och verkligen försöka njuta av maten och godiset (som ju är min favorit framför julmat=)).

Om det gick som planerat? Nja, både och. Jag åt så gott jag kunde, men ångesten har verkligen varit hemsk, näst intill outhärdlig. Försökte göra allt i min makt för att se bortom det svarta och intala mig själv att jag behövde gå upp i vikt, så det spleade ingen roll om jag åt så att jag blev mätt eller tog senap på skinkan. Jag drack en del glögg, vin, cider och annat gott under helgen. Kände mig ganska borta överlag och var riktigt hängig. Detta var något jag inte ville visa för familjen, utan gjorde allt jag kunde för att dölja. Med handen på hjärtat fattar jag att det var omöjligt.

Dagen innan jul var det inte bara min låga vikt som fick mig att lägga på ett extra kol, det var även ett oroligt samtal från U (min behandlare) där hon meddelade att mitt kaliumvärde var farligt lågt igen och at nästa möte som inplanerades skulle ske med en överläkare.

På julafton kunde jag bara inte hålla humöret uppe till slut. Ångesten efter all mat gjorde att det tidigt på kvällen sprack och jag gick sorgligt nog hem till lägenheten tidigt för att spendera mina sista timmar på jul med att i full panikångest städa lägenheten.

Juldagen började med trötta ögon och känslor som var övermäktiga. Dock kändes det snart bättre när jag åkte hem till mina föräldrar, spenderade lite tid med barnen och sedan gjorde mig iordning för att åka till gamla bekanta och fortsätta fira julen. Det blev riktigt mysigt och min ångest kunde läggas på is. Snart drogs jag med av partykänslan jag omgavs utav och kvällen blev mer än lyckad. Fina vänner, förfest hos brorsan, möte med många gamla vänner, min bästa vän vid sidan och senare utgång=)

Kvällen avslutades med en pizzabeställning och gemensamt "bakfyllehäng" med flötig mat hemma hos oss. Lillbrorsan och hans tjej skulle tidigt kommande dag dra till Indien så några sentimentala tårar hann vi med det också=) nä, saknar honom faktiskt redan och att storebrorsan dagen efter drog till USA gör ju inte saken bättre. Får se fram emot ett kärtåterseende när dem kommer hem och under tiden bara önska dem underbara semestrar och tillgodose mig med resterande familj och vänner, som ju duger gott=)

Har kämpat in i döden under helgen och har bestämt mig för att bara tänka tillbaka på det goda och radera all ångest. Den försvinner ju faktiskt till slut. Har lyckats gå upp 3,5 kg på bara några dagar och kommer nu aldrig falla tillbaka till en lägra vikt. Nu är det bara upp som gäller för jag ska bli bra!

Idag är vardagen tillbaka och jag sitter på jobbet redo att slåss mot det sjuka!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett viktigt inlägg!

Ville bara snabbt göra ett oerhört betydelsefullt inlägg innan jag beger mig ut i det kalla. Och det är att jag precis ätit lunch på jobbet. Lunch som jag med riktig grädde, smör, ost och bacon har tillagat på egen hand. En pasta carbonara, helt underbart god och fullproppad på nyttigheter som fett och kolhydrater. Mums.

Ja, en annan del av mig säger, nej skriker, något annat men jag har ju sagt att jag inte alltid kan lyssna på henne. Då kommer jag ingenstans. Vill på riktigt bevisa att jag är oskyldig, få av mig fotbojan och få leva ett liv i frihet så jag skiter i den rösten.

Igår åt jag gröt, en stor portion som jag gjort på standardmjölk och med smör i (så som min älskade mor lärt mig). I bilen på vägen hem försökte jag förbryllt få tag på mamma. Jag ringde och ringde, men fick inget svar. I all ångest började jag gråta. Tårarna rann. När mama sedan ringde upp sa jag inget. jag låtsades i vanlig ordning att allt är bra. Trots denna panikattack överlevde jag natten, jag åt när jag kome hem och kämpar vidare idag.

Detta inlägg är otroligt viktigt då det visar hur hårt man måste kämpa, men att det går att stänga av den elaka rösten. Man kan lyckas även dagen efter en katastrof dag!

Inlägget är viktigt för att få Dig att orka kämpa!

Äldre inlägg