Om

Tja alla fina människor!
Alex heter jag och jag är en tjej på 22 år som haft diagnosen anorexia nervosa i två år. Var under en period inlagggd på ett behandlingshem, men är nu hemma och ska ta med er på en resa upp till ytan; till en lycklig och frisk vardag!

 

GILLAR DU BLOGGEN - VÄLKOMMEN ATT FÖLJA DEN

bloglovin

NÅGOT DU UNDRAR ÖVER - TVEKA INTE ATT FRÅGA!

 

COMMO.SE

Reggad på Commo.se

BLOGGTOPPLISTA

bloggar

BLOGGTOPPEN.SE

 Blogg listad på Bloggtoppen.se

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Nu bryts tystnaden

Hejsan alla undebara!

Har ni det bra i årets både mysigaste och mörkaste period?

Själv har jag knappt hunit uppmärksamma vad som sker utanför fönstret då livet snurrat på i 50 knop. Den senaste månaden har varit en tid i mitt liv som inte går att namnge på annat sätt än händelserik, utvecklande, spännande och intensiv.

Först och främst var det detta med min plötsliga viktnedgång, bakslaget och den del av matchen där Ana kontrade och fick övertaget på nytt. Jag var knappt medveten om det förren den dag då jag kände hur svag jag var i benen, hur trött jag var och hur tungt livet plötsligt kändes. Känslan var välbekant och påminde mig om den tiden då jag var nere i mörkret och levde efter Anas regler. Jag blev rädd då jag på en fyskoll fick reda på att jag tappat flera kilon, hade ett lågt kaliumvärde och en svag puls. Hur jag hamnade där vet jag inte. Det hela gick så fort att jag utan att veta ordet av det plötligt befann mig på ruta ett igen. Skillnaden den här gången var tack och lov att jag hade så månge mer medel att ta till, större erfarenhet om hur jag skulle slå tillbaka på Ana och återta ledningen. Det var heller inte medvetet jag gick ner i vikt så siffrorna på vågen skrämde mig mer än vad de gladde mig. Hade det varit då jag var sjuk på riktigt hade Ana jublat högt, men nu lyckades jag hålla för hennes mun och ta det hela som ett varningstecken. Ett tecken på hur lätt det är att falla tillbaka. Man har inte råd att ens vänd bort blicken, att för en hundradels sekund tappa fokus. Det vet jag nu. Vägen tillbaka har varit förvånande smärtfri. I denna stund kan jag tom känna en gnutta tacksamhet över det där bakslaget, då det väckte mitt sanna jag till liv och gav mig något liknande superkrafter för att förgöra Ana. Allt har gått så lätt. Maten njuter jag av, ångesten gör sig allt mer sällan påmind, jag är så mycket gladare och full av energi. Allt mindre fokus läggs på mat och vikt. Jag kan nu ägna mina tankar åt mig själv och mitt liv, mina mål och drömmar. Ingen kan vara lyckligare än jag just nu. Jag börjar på riktigt hitta tillbaka till mig själv!

En annan sak som är otroligt rolig är att det verkligen gått framåt i min "modell karriär", om man nu kan kalla det så. Jaja, i alla fall så sen den där agenten kom  fram och frågade mig varför jag inte var modelll i somras har jag liksom halkat in i branschen på ett bananskal. Det ena har lett till det andra. Jag har själv inte gjort den minsta ansträngning för att gynna min chans att bli modell. Det är något som för mig är väldigt obetydligt. Det är inget som jag viker min själ åt eller sliter häcken av mig för att bli då jag aldrig tidigare reflekterat över att bli modell eller ens sett det som en möjlighet. Nej, allt har jag överlåtit åt slumpen. Tydligen vill den något och jobben har blivit allt fler. Senast igår fick jag en förfrågan om att åka till Stora Barriärrevet i Australien för att fota för nya Canon cameran i början av januari. Vad det blir av det återsår att se som med allt annat rörande detta. Det är i alla fall bra mycket roligare än vad jag kunnat ana och dessutom en hjälp i kampen mot Ana. Många agenturer anser mig vara för smal och jag har själv mer komplex för att vara för tunn nu än jag är bekymmrad över att vara tjock. Är inte det ett tydligt friskhetstecken så vet jag inte vad!

Nu har ni fått en sammanfattning av vad anledningen till tystnaden är.

Ta hand om er.

Se utvecklingen

Jag sitter på jobbet och kikade in på datorn som hastigast under en lugn stund efter lunchen. Kom att tänka på hur det under samma situation var för några månader sedan. Då satt jag och kollade på när min vårdtagare åt och själv stoppade jag inte i mig så lite som en tugga. Idag är jag mätt och har ätit en hel portion fiskgratäng med broccoli till. Är så nöjd med mina framsteg. Tyvärr är det inte alltid lätt att se hur man utvecklas ochbtar sig framåt i kampen mot ana, tar sig upp mot ytan. man är ofta upptagen med att se till sinandes och brister. Sina misslyckanden och motgångar. Vad tjänar vi på det? Ingenting. Kan vi istället berömma oss själva för allt bra vi gör stärker vi både självkänslan och självförtroendet. På så vis blir vi starkare som personer och striden Blir lättare att kamma hem.
Det är inte lätt vända det invanda mönstret med att hela tiden se till det dåliga. Men övning ger färdighet och det är mödan värt.
Du är grym!

Stå fast vid ditt val!

Att välja det friska - går det?

Är det så enkelt som att bara göra ett val? För vem väljer i såna fall att stå ut med Ana framför det friska och sunda liv man en gång levde? Jag skulle faktiskt vilja påstå att det bara handlar om något så simpelt som ett val. Det svåra i val är inte själva valet utan snarare att stå fast vid det besluta man fattat kring det.

Med en anorektisk röst inom sig är man ofta kluven och tvådelad i sina baslut. Ana säger en sak och du säger en annan. Alltså är ett val för en anorektiker inte så sällan tuffare än för många andra som också ofta är kluvna i sina beslut.

Jag tycker att det är passande att än engång ta in rädslan i detta ämne. För kan du tygla rädslan kan du enklare stå fast vid ditt beslut och känna att valet du gjort är det rätta. Man väger fördelar med nackdelar och pendlar från att känna att det är rätt till att få hjärtsnurp och halvt panikslagen undra om man verkligen fattat det rätta beslutet.

Valet är inte det svåra - det är att stå fast vid det som är själva utmaningen. Vågar du lite på att du gjort rätt? Tveka inte. Försök gå emot rädslan och intala dig själv att det bara är en tanke som går att ändra. Du har fattat rätt beslut. Skriv nu ett kontrakt med dig själv och jobba för att genomföra det val du gjort. För hur vet man om det verkligen är rätt? Det kan man aldrig veta just därför måste man våga ta reda på det. Vad händer om det är fel? Ja, vad är det värsta som kan hända? Jo, att du får ändra dig och testa det andra. Det är trots allt av misstag man lär och att lära är vad livet går ut på. Vi lever för att lära.

Ska du ta upp kampen mot Ana? Ja, självklart tycker du i denna stund. Men efter middagen är du återigen kluven och frågar dig själv om beslutet var det rätta. Varför? Om du bara i detta läge kan känna din beslutsamhet skulle det inte bli lika jobbigt i matsituationer. Vet du att du gjort ett val och inte tillåter dig själv att reflektera över om det är rätt eller fel förren du på riktigt tagit reda på det, gett dig själv en chans att känna på det friska är jag övertygad om att kampen kommer bli enklare. Känn att du fattat rätt beslut och var stolt över din beslutsamhet. Känn dig säker och trygg i ditt val och se dig själv som den friska person du vill vara. Föreställ dig ditt liv utan anorexi och eftersträva att komma dit.

Tanken, det är bara tanken som hindrar dig. Det är fullt möjligt att VÄLJA ett liv utan anorexi. Vad du behöver göra är bara att stå fast vid det val du gör och inte vika dig för Anas tvivel. Pröva!

Fyskoll och samtal på mottagning 28/10

I fredags var det dags för de något uttjatade veckobesöken på mottagningen. Längtar verkligen efter att slippa åka och väga mig varje vecka.

Resultatet efter en veckas förhållandevis smärtfria kamp mot Ana var slående! Ett kilo upp. Äntligen. En viktökning som välkomnades varmt och inte gav den minsta ångest. Vikten är svar på tal, den är sanningen och det som talar för hur det egentligen står till med anorexian. Vet att man som anorektiker vill bortförklara sig och komma med en den ena efter den andra undanflykten till varför man inte ökar i vikt. Det gör jag ju själv. Tycker att jag äter och kämpar på. Vilket jag givetvis gör också. Jag äter, men inte tillräckligt. Tanken är att vikten ska bli sund och normal. Vad jag äter för att uppnå den spelar ingen roll, bara den ökar.

Hur har det gått att äta i helgen efter en viktökning på ett kilo?

Jo, det har gått bra. Flytet håller i sig tack vare min fasta beslutsamhet om att detta ska gå, jag ska bli frisk. Tanken kan jag påverka och känslorna är inget annat än ett tillfälligt tillstånd. Livet har för mycket att erbjuda för att ödslas bort på tankar rörande mat.

Anteckningar från sjukhustiden 2/3

Väcktes tidigt för att i rullstolen bli iväg körd till provtagningsrummet där jag skulle bli stucken och pulsen skulle kollas.

De stack mig en gång, två gånger, tre gånger. En ny sköterska kom in. Hon stack mig upprepande gånger. De värmde, prövade att sticka i handen. Till slut fick jag köras till operation där de fick sätta en nål Suck.

Idag vägdes jag också. Vilken tur att jag sett till att "fuskkissa" inne på toan och istället vätska upp mig med nästan en liter vatten. Det är inte det att jag vill hålla på såhär. Jag vill på riktigt bli frisk och ser då inget annat alternativ än att påskynda det hela genom att ha en högre vikt så att jag får komma tillbaka till Östra sjukhuset. Vägde 39,5 kg.

I övrigt vare dagen tung då jag trots min "viktökning" inte får komma till Östra förrän på måndag. Är rädd att öka för snabbt i vikt trots att det hela går för långsamt. Förvirrad, orolig och frustrerad.

På eftermiddagen kom läkaren in och sa att det fanns en möjlighet att jag skulle få slippa Östra och istället åka direkt till Varberg men att jag då måste få upp mitt BMI ytterliggare lite till. Detta gjorde att hoppet ökade lite och kvällen bjöd på ett mer postivt humör.

Äldre inlägg